Jag vet inte varför, det bara blev så.

Det var skönt.

Medan tårarna rann ner för mina kinder, så kändes det som att stormen inom mig stillades.

Om inte för alltid, så åtminstone för en stund.

Det är så många känslor i min kropp som jag inte vet vad jag ska göra åt:

Stundtals så sprider sig så mycket glädje, iver och kärlek inom mig att jag knappt kan stå still, men utan att jag vet hur det går till så är jag plötsligt fylld med hopplöshet och hat igen.

Jag avskyr att jag känner så mycket hat som jag inte ens vet var det kommer ifrån. Det värsta är att det går ut över hästarna eftersom jag får så dåligt tålamod. Hatar det också..

Kanske har jag en sån känslostorm inom mig eftersom jag inte har gråtit på länge? Att gråta är mitt sätt att ventilera allt jag känner. Det kan lika väl vara lycka som orsakar det, som motsatsen.

Jag behöver gråta, men det är så svårt när man aldrig är själv.

Nackdelen med att bo på sin arbetsplats, speciellt när man inte har en egen lägenhet längre utan bor inne i huset.
Det var nog därför som det skedde på natten, när alla sov.

Tro nu inte att jag är ute efter att ni ska tycka synd om mig, jag ville bara skriva av mig.

Ventilera ytterligare, så att jag kan stänga igen den dörren och fokusera på att bli glad igen, att ta mig ur den här svackan.

Ibland hamnar jag tillbaka i den mörka gropen från förr, men det är bara för tillfället och jag kravlar mig alltid upp igen.

Lika så tänker jag göra den här gången.

Over and out