Hursomhelst så står han på alla fyra i sin box och var pigg och glad idag. Väldigt spänd i kroppen när jag kände igenom hans muskulatur, men vem är förvånad? Han fick sig i alla fall ett bad och fick beta idag.

Nicole försvinner till Las Vegas imorrn tills på fredag, så jag får minst en dag (fredagen) då jag måste försöka hålla monstret borta från den sköra lilla fågeln Cartié. Monstret sade nämligen vid middagen igår att han måste träna Cartiés muskler så att han inte skulle bli så trött som han blev... Skulle vilja se honom försöka springa uppför backen som han skickade hästen uppför med en tungvagn efter ett redan alldeles för hårt pass.. Han skulle nog inte ens kunna gå uppför den. Behandlar hästarna som maskiner. Idiot.

Det blandat med "firing" och andra mindre trevliga ord i en mindre nöjd ton.

Jag kunde inte bry mig mindre, för jag hade rätt och det har antagligen räddat livet på Cartié. Men ett "tack, jag hade fel" hade ju skadat att säga till mig.

Tillbaka till början:
Dagen höll på att lida mot sitt slut. Nicole var ute med Brian och Cartié på en körtur, alla andra hästar var klara så jag gick bara runt i stallet och väntade. Diskuterade Clover med Alexander eftersom Brian hade bett om hans hjälp (äntligen) men ändå lade sig i hans sätt att göra det(vilket var ett mycket bra vis eftersom han har känsla och förstår hästen till skillnad från Brian..) och även hur mycket vi ogillar chefen allihop (jag, Alexander, Pendragon). Snackade även en massa med Penny om hur synd det är om honom som har Brian till pappa och hur sjukt hans liv är bara pga det. Vi skrattade en massa och det var en rätt skön stämning, men det skulle komma att ändras big time.

Klockan var redan långt förbi fem då vi egentligen slutar, en tid vi konstigt nog lyckas hålla utan problem de dagar då Brian inte är i stallet.. Men i alla fall. Runt 18:20 kom Brian intravandes på stallplanen, som vanligt för det hade ju varit skadligt att skritta av hästarna. Jag såg direkt att något var fel när Cartié stannade framför mig. Borsett från det faktum att han flåsade som jag vet inte vad och var så genomblöt av svett att det bokstavligen talat rann från hans kropp så var det något som verkligen var out of the ordinary - han kunde knappt stå på benen utan försökte lägga sig ner och rulla. Medan N och B snabbt spände ifrån sades detta:

Brian: Is he so relaxed that he just wants to lay down? (helt seriös ton bör tilläggas) Or is he colicing? (tveksam ton)

Jag: Ehm, I'd go with something more like that. Not exactly, but something more like that.

Brian: I can't understand you (irriterad, nedvärderande)

Jag: I think he might be colicing!

Men inte kolik som i förstoppad utan kolik som i magont. När vagnen var frånspänd så sa Nicole att vi nog borde ta av selen, jag höll med. Sagt och gjort. Jag bad Pendragon hämta ett grimskaft så att jag skulle kunna promenera Cartié och försöka få ner andningen. Jag kom ungefär 100 meter innan jag kom fram till att hästen var överhettad. Jag fortsatte dock gå ca 10 min för att ändå få honom att få ner andningen lite, vilket inte var lätt eftersom han konstant försökte lägga sig när han inte snubblade och höll på ramla omkull. Halvägs tillbaka var jag fly förbannad på Brian för att han gjort såhär mot den stackars, oskyldiga hästen. 

Nicole mötte mig, jag berättade att han var överhettad och att vi måste kyla honom så fort vi kom tillbaka eftersom han måste ner i temperatur och det fort. Magontet (koliksymptomen) han hade var från att han var så varm att hans inälvor börjat hettas upp. Vi kom överrens om att bästa platsen att spola honom på nog var i hagen eftersom det bästa av de två ställen där det finns kallt vatten(varmt vatten enbart i spolspiltan), strunt samma om Brian höll på att vattna.

Så vi gick in i hagen samtidigt som vi tvingade Cartié att hålla sig på benen hela vägen fram. Nicole drog fram slangen, Brian och Pendragon stod där och höll på med en annan slang till bevattningen.

Brian: Take him over to the hot water.

Jag: But he's overheating! He needs to be cooled down now!

Brian muttrade i en oerhört otrevlig ton, jag hörde bara unbelievable, Pendragon fyllde i senare att han hade hört honom säga firing upprepade gånger. Jag tyckte att det var unbelievable att han tog ut en häst som bara gått lätta pass på en 7 km lång runda i över en timme samt uppför en galet jobbig backe när det är över 35 grader och gassande solsken. DET är unbelievable. Att han sen inte vet vad som är fel och vägrar acceptera när en 20-åring vet bättre och vågar säga emot honom eftersom det enda hon bryr sig om är hästens bästa.

Efter en massa muttrande från Brian under tiden som vi spolade Cartié och försökte hålla honom på benen så gick Brian in i hagen och frågade vad hans temp var. Eftersom vi omöjligt kunnat ta den under tiden som vi gick så kunde vi självklart inte svara på det. Då frågade han hur hans bowel sounds var. Jag svarade att jag inte haft möjligheten att lyssna på dem eftersom jag knappt kunde hålla honom på benen medan jag gick.

Då går, ursäkta språket, gubbjäveln helt sonika in mellan mig och hästen, tar grimskaftet och drar bort honom från vattnet. Jag frågar vad han vill, något som han inte svarar på. Han lyckas efter mycket om och men få hästen att stå stilla så att han kan lyssna lite. Sen går han i ett par cirklar. Sen lyssnar han. Sen går han i några cirklar. Något han upprepar i säkert 10-15 min medan hästen håller på att trilla ihop. Han ber mig att ta över och gå. Cartié bajsar löst bajs. Brian studerar det. Nicole gestikulerar diskret till mig att jag kan gå förbi framför strålen från slangen så att hon kan "råka" spola lite på Cartié. Så jag går runt runt och passerar med jämna mellanrum kallvattnet som den stackars överhettade hästen inte får på sig mer än ett par sekunder. Efter ett par varv försöker han stanna varje gång vattnet träffar hans sida. Behöver jag tillägga att då det var allra värst så stod han enbart stilla när han spolades, annars försökte han lägga sig?

Cartié bajsar igen. När Brian efter ett tag fattar att jag och Nicole försöker kyla Cartié så säger han till mig att gå ut ur hagen och gå på det andra gräset där Nicole inte kan spola honom. Då har vi hållit på i säkert 45-60 min sen dess att han kom tillbaka från körturen, vi har lyckats kyla honom delvis och fått ner andningen hyfsat, men det hade ju varit bra mycket bättre om vi fått kyla honom ordentligt direkt. Observera att en timme efter turen så flåsar hästen fortfarande. Han knappt gå utan vi får släpa runt honom.

Det märks på Brian att han har fattat att jag nog har rätt, något han vägrar erkänna, men han ringer i alla fall ner Cheryl och Pendragon från huset med dropp till Cartié. Trots alla kryp som försöker äta upp oss så lyckas vi få Cartié att stå stilla (genom att Nicole håller för öronen och jag håller huvudet) tillräckligt länge för att Brian ska kunna sätta ett dropp. Cartié försöker inte längre lägga sig ner utan står faktiskt rätt still. 1,5 timme efter turen har hästen äntligen fått i sig hälften av en stor droppåse, något jag anser att han borde ha fått så fort som möjligt efter att ha kylts ner ordentligt. Något han hade fått om chefen inte haft ett så jävla stort ego att han inte kan lyssna på någon som vet bättre även om denne är yngre.

Efter ungefär två timmar har vi fått ner temp, andning och fått i honom tre påsar dropp på totalt 5 liter och hästen liknar sig själv igen. Brian går runt och snackar om uttorkning när alla runtom hästen har fattat att han var överhettad. Cartié får komma in i sin box och slappna av. Jag blev så glad när jag såg att han såg ut som sitt vanliga, pigga, glada jag igen och direkt börjad tugga på sitt hö med en typisk söt-glad-Cartié-min.

Det var middag i huset men jag och Nicole behövde byta strumpor. Eller ja, jag behövde tvätta av benen från knäna neråt eftersom mina skor (läs söndriga, gamla fejk-Converse) blev söndertrampade av en vinglande Cartié så jag gick runt i enbart strumpor i ca två timmar. Vi gick upp till huset, åt pizza och lyssnade på en idiot som nästan kunde erkänna att Cartié hade blivit överhettad när Cheryl halvt frågande sa "so he got overheated?". Brian tyckte att det var konstigt för han körde ju "bara" 7 km. BARA. (han har en klocka som han mäter det med) Cheryl lade då till att det faktiskt var rätt varmt och han gick ju upp för en brant backe. Med tungvagn ville jag tillägga men jag höll käft och tittade inte ens på Brian, inte en enda gång under hela middagen. Brian lyckades få in en pik till mig när ingen sa emot honom gällande Dangons mankhöjd: Noone dares to contradict me and that's how it's supposed to be! med en avslutande näve slagen hårt i bordet.
Det enda jag sade till honom under hela middagen, något jag sade utan att titta åt hans håll, var svaret på hur Cartiés box såg ut när jag ställde in honom. Efter middagen mockade vi hans box som han nyss kissat i. Cheryl kom dit, gladdes åt att njurarna fungerade och sa att hon skulle försöka köpa nya Converse till mig innan jag sticker på söndag. Jag sa att det inte behövdes eftersom de i princip var sönder i vilket fall, men hon insisterade så vi får väl se.

Hittade en artikel om en Kanadensisk studie ang hästars överhettning som jag hade velat ge till Brian. Här är ett utdrag som han borde läsa: 
"Professor Michael Lindinger, an animal and exercise physiologist at the University of Guelph, explains: "It only takes 17 minutes of moderate intensity exercise in hot, humid weather to raise a horse's temperature to dangerous levels. That's three to 10 times faster than in humans. Horses feel the heat much worse than we do."
And the effects can be serious. If a horse's body temperature shoots up from the normal 37 to 38 C to 41 C, temperatures within working muscles may be as high as 43 C, a temperature at which proteins in muscle begin to denature (cook). Horses suffering excessive heat stress may experience hypotension, colic and renal failure."
Cartié var ju bara ute 7 km. Minst en timme. I runt 35 grader.

Här har ni hela artikeln.

En sak har jag kommit fram till. Den här människan ska inte ha hästar. Han skor dem dåligt så att de blöder och blir halta, leker veterinär och plågar de stackars djuren. Han ska inte ha hästar. Jag funderar starkt på att leta upp någon typ av RSPCA och kontakta dem. Spelar ingen roll hur mycket Cheryl och hennes söner bryr sig om hästarna, det är Brian som bestämmer så det blir på hans vis.

Något som är säkert är att jag längtar hem och att söndag inte kan komma snabbt nog. Önskar bara att jag kunde ta Nicole med mig..

Nu ska jag sova för jag är dödstrött och jag vet att jag kommer sova med oerhört gott samvete för jag gjorde så gott jag kunde och tillsammans med Nicole räddade Cartié undan en rätt säker död.

5 liter dropp är helt normalt efter ett träningspass.

Cartié lever tack vare mig och Nicole, inte pga Brian och hans idiotiska jävla klocka som han kör efter. Varför kolla på hur hästen går och veta när enough is enough? Nej vi kör lite till för han går ju så bra... Tack vare Nicole gick han bra.

Jag hatar Brian.

Natti natti!

Vi hade bestämt oss sen innan att vi skulle dra till Huntington Beach och ev vidare till Mainplace sen för att se på bio, så vi trotsade det gråa vädret och satte oss på bussen. Resan dit är på över två timmar, så vi chansade på att molntäcket skulle spricka upp längre framåt dagen. Vi närmade oss stranden och ännu var det grått men jag sa till Nicole att det ju oftast spricker upp först vid tolv så ännu fanns hopp. Anlände till stranden och i princip prick på minuten när klockan slog tolv - varde ljus!

Vi gick ner till havet och promenerade bort till piren i vattnet som nådde fram när vågorna bröts. Hittade en mysig plats där vi lade oss för att sola och bara njuta! Sagt och gjort. Jag ställde mobilen på 30 min så att vi skulle unvika att bränna oss. Åkte in och ut ur drömmarnas land medan jag jobbade på min bränna, sjukt skönt var det och precis vad vi behövde. När vi hade legat två timmar så gjorde dels magen sig påmind men även våra kroppar. För att inte utmana ödet klädde vi på oss, packade ihop och letade reda på något att äta. Det blev Subway och macka á la Sweet Onion Chicken Teryaki för bådas del, mackor vilka vi avnjöt i pirens beskyddande skugga - mums filibabba!

Jag behövde gå på toa (för ovanlighetens skull) så vi begav oss mot toaletterna. På vägen dit så var det en snubbe som åkallade folks uppmärksamhet. Vi stannade för att se vad han gjorde. Rätt som det var började han, utan musik annat än i sina egna öron, att dansa någon sorts konstig dans och vi visste inte om vi skulle skratta eller gråta. Rätt som det var hörde jag välkända noter spelas ett tiotal meter ifrån oss. Låten var Folsom Prison Blues av Johnny Cash och den framfördes av tre killar (två gitarrister/sångare samt en som spelade på en trälåda) som satt på en låg mur vid en gräsmatta. Vi lyssnade och var helt amazed av hur bra de både sjöng och spelade. När de bytte låt till Imagine av John Lennon så höll vi båda på smälla av och gjorde slag i saken som vi hade diskuterat fram och tillbaka, nämligen att skänka dem en slant. Bra musiker förtjänas i mina ögon att uppmärksammas, musikfantast som jag är. Jag skänker inte hit och dit till gatumusikanter utan bara de som förtjänar det så då förstår ni hur bra de var.

Gick vidare till toaletterna medan Imagine tonades ut bakom oss. När vi gjort våra business så bestämde vi oss för att strunta i Mainplace och sätta oss och lyssna lite på musiken istället. Sagt och gjort, hittade en fin plats på gräsmattan bakom dem och där satt vi och njöt. De var sjukligt duktiga, bra på både sång och instrument samt att de hade så galet mycket glädje och känsla i sin musik! Satt där och diggade med och log för mig själv bara för att jag blev så glad. Perfekt slut på dagen!

När de var klara drog vi oss hemåt. Självklart hamnade vi på fel buss så att resan hem tog mellan tre-fyra timmar istället för två.. Sugit värre, men men, hem kom vi till slut.

Igår kom Nicoles pappa med familj förbi under dagen och hälsade på, de kom hit i tisdagskväll. Så efter jobb igår plockade de upp oss och körde till Mainplace. De hade redan ätit så jag och Nicole körde på favorit i repris och åt på Panda Express. Gick runt i lite affärer sen, jag köpte ett halsband med matchande örhängen på Macy's, Nicole köpte en hel hög med väldigt fina smycken hon med.

När affärerna stängde vid nio gick vi bort till bion och köpte biljetter, eller ja Nicoles pappa köpte biljetter. Även till mig vilket var väldigt snällt! Vi (jag, Nicole, Johanna, Christer och Axel) såg på Rio 3D medan Kevin och Kalle såg på Scream 4. Rio var väldigt gullig och en sån där riktigt feel good film, vi dansade ut därifrån ^^ Väntade på Kalle och Kevin vars film slutade senare, sen fick vi skjuts hem. Klockan hade blivit väldigt mycket så det var hopp i säng direkt.

Nu börjar snart dagen, verkar inte som att det blir någon tävling i helgen för chefens del, hade ju skadat att säga det till oss...? Idiot. Men men, om 10 dagar är jag hemma igen! Tiden här har verkligen flugit förbi, känns konstigt att jag redan ska hem men jag längtar som en tok kan jag lova!

Ha en bra dag!

Snart är jag hemma i min älskades famn igen, kan dofta på min underbara katts päls, träffa er mina kära vänner och bara njuta av den svenska sommaren. Jag längtar!

Längtar dock inte efter att lämna Nicole, trivs så underbart bra här med henne och vi har sjukt kul tillsammans. Vet inte hur många gånger vi har börjat sjunga samma sång eller sagt ord den andra tänkte eller varför inte uttalat exakt likadana meningar. Kommer sakna dig min vän!

Men jag tror att jag har löst hennes ensamhetsproblem i alla fall, igår kom nämligen Alexander på besök när Nicole var ute med Brian och Cartié. Jag snackade en del med honom om allt möjligt, bland annat om att Nicole inte var så glad på mig för att jag kommer lämna henne ensam här om två veckor och över 4th of July. En sak ledde till en annan, Alexander brought up the military man som jag berättade att det inte var något med längre, vips så gav han sitt nummer till mig så att jag skulle kunna ge det till Nicole för att hon skulle kunna ringa honom om hon behövde bli rescued sometime för isf kunde han komma och hämta upp henne. Jag är en så awesome vän :D

Nu jobb!
Later aligator!

Som en blixt från klar himmel så krockar två bilar i en korsning mitt framför oss. En svart minivan kör in i sidan på en vit Cadillac, den senare snurrar runt ett par varv medan den svarta vanen rullar vidare ett kort bit innan den stannar bara ett fåtal meter från trottoaren där jag och Nicole häpna stod och betraktade scenen framför oss.

Det ryker från bilen närmast oss och inom ett par sekunder börjar lågor stiga från motorutrymmet och en vätska som antänds droppar ner under bilen. Både jag och Nicole ropar till familjen i bilen att de måste ut ur den eftersom det brinner.

Någonstans under tiden uppfattar jag åtminstone en kvinna som ringer 911 så jag fokuserar på familjen i vanen eftersom de i den vita bilen redan har tagit sig ut.

Vi var på passagerarsidan så jag ser hur personen i framsätet lönlöst försöker ta sig ut genom sin dörr, medan de i baksätet öppnar sidodörren och förvirrat försöker komma på vad de ska göra. Föraren har tagit sig ut och passageraren i framsätet börjar klättra bakåt. Bilen rullar ett par meter och då glider bakdörren igen varpå jag springer fram, drar upp dörren och hjälper de tre tjejerna ut. Jag får bort dem från bilen och när jag ser att alla är ute så uppmanar jag och Nicole dem att ta sig ytterligare en bit bort, upp på trottoaren och få ett mer ordentligt säkerhetsavstånd.

De två äldsta flickorna (kanske 10-12 år) är rädda och gråter, båda två säger att de inte kan andas så jag tar den som är närmst mig, försöker lugna och får henne att följa mina andetag in och ut. Jag frågar den andra, yngre tjejen om hon är okej under tiden som jag får hennes syster att lugna sig. Hon svarar ja men efter en liten stund verkar hon få lite panik. båda säger att hon har astma medan hon själv om och om igen upprepar att hon inte kan andas.

Den första tjejen har lugnat sig lite och andas ordentligt så jag tar ett steg fram till den andra, håller upp hennes armar över huvudet och ber lugnt henne att titta mig i ögonen, säger att hon visst kan andas och att hon bara måste följa mina andetag. När hon inser att hon kan andas så blir hon genast mycket lugnare så jag för bort dem båda till resten av sin familj.

Ingen av dem hade fått några allvarliga skador, både passageraren i framsätet och föraren hade airbags som utlöstes och det i kombination med att de inte körde alltför snabbt ledde till att alla klarade sig rätt bra med bara lite ont här och där. Under tiden som jag har lugnat de två flickorna så har ett flertal polisbilar anlänt och släckningen av bilen har påbörjats.

Resten av vad som hände är rätt diffust för då var det värsta över. En annan kvinna hjälpte till att trösta familjen som totalt bestod av två vuxna kvinnor, de två tjejerna jag hjälpte samt två småflickor.

Efterhand tog en polis över, jag och Nicole diskuterade huruvida vi borde stanna eller ej så jag frågade en av poliserna och fick svaret ja när jag berättat att vi såg vad som hände från trottoaren. Vi väntade runt 20-25 minuter (kändes dock som max 10) på att en polis skulle komma och ta vårat statement. Han började med kvinnan som jag sett ringa 911 i sin bil. När han var klar med henne så kom han till oss och frågade vad vi hade sett. Jag berättade vad vi hade sett, han undrade om vi hade sett vem som hade grönt respektive rött ljust, men det gjorde vi tyvärr inte eftersom vi inte direkt höll koll på det när vi gick där i godan ro. Efter mina två meningar var han inte intresserad mer utan vi fick gå, så vi skyndade oss till Mainplace. 

Vi hade ungefär 10-15 min på oss innan filmen började efter introreklamen, så vi sprang delar av den sista biten och hann in i salongen precis när filmen började, rätt perfekt timing. Vi såg Soul Surfer, en film som är baserad på en verklig händelse. Den handlar om Bethany Hamilton, en ung surfare som får armen avbiten av en haj och hennes resa tillbaka efteråt. Jag tyckte väldigt mycket om den och rekommenderar den starkt!

Filmen i kombination med olyckan fick oss att inse hur snabbt saker kan hända och att det verkligen gäller att ta vara på tiden vi har här och att vara glad över det man har. Jag känner mig fortfarane helt off och det är så mycket jag egentligen vill skriva, men just nu så är jag väldigt objektiv. Så jag måste bara citera en del ur Nicoles blogginlägg för hon skrev det jag känner så himla bra:

"Kan man kalla det som hände innan bion var perfekt tajming? Hade vi tagit den tidigare bussen, hade vi missat krocken och sluppit springa till bion. Vi hade till och med hunnit äta glass.
Hade bilen som kört mot rött kört lite tidigare, eller senare, hade ljuset varit grönt och man hade inte krockat i någon bil den gången, den dagen.

Har något i våra liv ens med tajming att göra? Har allt som händer någon mening? Vad är meningen?
Jag har inte den blekaste aning, men meningen med Soul Surfer var helt klart att vi ska vara tacksamma för vad vi har och uppskatta hur vi lever, och vad vi gör med våra liv. Den lyckades.
Och att sitta i biosalongen efter att ha bevittnat en trafikolycka gjorde saken ännu mer påtaglig.
Man vet aldrig när något kan hända. Det kan alltid hända något. Något som kommer att förändra hela ens existens. 

Nu hade olyckan ingen värre utgång, det var ju två hyfsade bilar i låga hastigheter.
Vad hade hänt om det varit högre hastigheter? Vad hade hänt om det inte varit två bilar? Vad hade hänt om det varit en motorcyklist? Om det varit en fotgängare på ett övergångställe?
Tänk om den svarta bilen inte stannat. Tänk om den svarta bilen fortsatt mot oss.
Det är så mycket som kan hända, det är så mycket vi har som är bra, som är fantastiskt.
Det är alldeles för mycket vi tar för givet. Det är så mycket vi inte borde ta förgivet. 

Vi borde vara mer tacksamma för varje dag vi får vandra på denna jord.
Vi borde vara tacksamma för de stunder vi får göra det vi vill och det vi älskar.
Vi borde vara tacksamma för varje stund vi får tillbringa med de vi bryr oss om och älskar.
Vi borde vara mer tacksamma och uppmärksamma på vad vi har!

På väg hem från bion kände vi hur tiden för ett övergångsställe tickade ifrån oss. Skulle vi hinna?
Optimister som vi är så satsade vi allt och sprang. Vi hann.
Vi sprang för att vi kunde. Vi kunde för att vi lever. Vi lever för att vi haft tur, idag, igår och under hela våra liv. Måtte turen följa oss och de vi bryr oss om, och det under en lång tid framöver".

Nu lockar sängen enormt mycket eftersom jag förlorade en timmes sömn natten till idag när jag vaknade av att jag mådde enormt illa. Kan säga att jag saknade min kära pojkväns famn väldigt mycket just då.. Men, bara 18 dagar kvar nu! 

Natti natti!

När jag red Senator så bad Brian mig rida upp bredvid honom, vilket han har gjort vid de senaste ridturerna, så att han skulle kunna se till att jag hade nosen ut på Senator (det duger ju inte att ha nosen framför lod, den ska vara så långt framför att hästen nästan ska bryta nacken på kuppen). Såklart hade jag ju hästen bakom hand trots att han inte ens var i lod, precis som vanligt. Jag orkade inte bry mig mer så jag släppte bara tyglarna och lät honom skritta på lång tygel. Sen skulle jag trava upp och nerför en kulle på lång tygel. PERFEKT! Nu gick han avslappnat och visade sin natural movement (som tydligen var slö trav utan direkt power eller avbackad trav eftersom han inte kan trava ordentligt i nerförsbacke). Han var väldigt pleased med sättet jag red på.. Enda anledningen till att Senator överhuvudtagen gick det minsta bra var för att jag känner och är "ihopriden" med honom samt att han vet vad jag vill att han ska göra så han gör det utan att jag aktivt ber honom (dvs för att han är van och vältränad på att bära sig själv).

Nu kommer vi till det roliga. Vi började diskutera pisk och sporrar eftersom jag sa till honom att jag inte ville piska mina hästar (när han erbjöd mig sin när Senator inte ville gå längst fram eftersom han var obekväm med det, jag väntade hellre ut och bad honom istället att gå så efter ca 5 sek gick han ändå UTAN ATT PISKAS(!) men det var ju enligt Brian för att han såg honom räcka pisken till mig) varpå Brian säger att han väldigt sällan/aldrig piskar sina hästar utan bara använder den som en betryggande beröring precis som hästar gör i flock (säg det till Johnny som piskas ganska ordentligt varje gång han rider honom).

Sen sa han också att pisk var lika illa som sporrar, vilket jag inte anser eftersom pisk är ett sätt att säga går du inte så gör det ont eftersom pisk inte ger något annat än smärta medan sporrar är ett medel för att förstärka skänkeln genom ett tydligare tryck. Såklart strävar jag efter att inte behöva använda det heller men det känns som det bättre alternativet av två dåliga.

I ALLA FALL. Nu till det som gjorde mig så arg. När vi höll på prata fram och tillbaka så säger gubbfan: du rider ju hästarna i roll-kür. Ursäkta?! Är du helt dum i huvudet eller?!? Oj, dum fråga, svaret är ju självklart. Inte nog med att han inte ser skillnad på bakom lod och bakom hand, nu ser han inte ens skillnad på de två och freaking roll-kür?! Sen säger han dessutom att det är någonting han precis har lärt sig. Han är alltså 60-någonting och har aldrig tidigare hört talas om roll-kür men kan ändå uttala sig om det? Nu får han banne mig ta och ge sig. Snart kommer han få höra ett sanningens ord av mig eftersom han om någon rider hästarna i roll-kür. Vi ska rida på i princip långa tyglar med nosen långt framför lod medan han rider hästarna så ihopdragna som det bara går och dessutom på den nedre tygeln på diverse skarpa pelhambett. Dessutom alltid bakom hand och lod. Så klagar han på oss? Hans hästar är alltid genomsvettiga, flåsiga och stressade på rundor där våra bara blivigt svettiga där sadeln legat i princip. INTE okej att uttala sig när man inte lever som man lär.

SÅ! Nu har jag spytt tillräckligt mycket galla över det stora äcklet för ikväll, nu blir det film med Nicole!
Det var skönt att få ut mig allt det där, förlåt ni stackare som läst det här tråkiga inlägget.

Fast förresten, något kul! Jag fick köra At Large tack vare Nicole :D:D:D Brian körde henne, hade för höga krav precis som på alla andra hästar, klagade över ditten och datten, bl.a. att hon inte kunde ställa vänster eftersom jag inte gjorde det i ridningen (vilket jag gör men ridning och körning är inte samma sak) och var lika dum i huvudet som vanligt, fulare körning får man leta efter dessutom.

Jag och Nicole tyckte båda att hon var väldigt duktig eftersom det var 5:e gången i enbet som hon har sett (varav resterande gånger var på tävling??). När hon skulle köras hem från banan sa Brian åt Nicole att köra hem henne eftersom han skulle träna Marion som red Katie. Nicole frågade då om inte jag kunde få köra. "Okay.. If she's any good" varpå Nicole sa "yeah, she's better than me", vilket jag såklart inte är men det ledde till ett ok från chefen i alla fall. Så jag fick köra min finaste älskling :'D GLAD BRANDT! Efter lite lätt arbete på vägen hem så blev hon genast bättre, gick rakare och då nöjde jag mig. Bättre att börja på nytt blad på måndag istället för att försöka fixa till det som äcklet hade förstört.

Finaste At Large, om du bara hade funnits i Sverige så hade jag kunnat rädda dig.. Nu blir det inget av den planen, 15000$ plus frakt är på tok för mycket för en häst som knappt är tränad, har låsningar och behöver galet mycket jobb på både hovar och hull. Men drömma kan man ju alltid göra...

Nej, som jag sa innan - film med Nicole!
Natti natti ni därute! :)

Efter att ha ätit frukost och chillat vid datorn ett tag så kom jag dock fram till att jag skulle dra till stranden ändå för jag har trots allt bara ett par lediga dagar kvar. Smörjde in mig med spf 30 eftersom jag trodde att det skulle räcka, jag skulle ju inte vara där så länge. Satte mig på bussen och efter två timmar innehållandes ett byte med massa letande efter flyttad busshållplats så var jag framme. Det var betydligt fler människor på stranden än senast men ändå inte särskilt många. Hittade en plats där jag inte var ensam men ändå hade en massa utrymme, bredde ut mitt lakan och lade mig tillrätta med min bok Water for Elephants (tack igen Nicole!).

Hade kameran som sällskap så roade mig med genom att fota lite olika saker när nacken blev öm med jämna mellanrum, slänger upp ett par bilder i slutet av inlägget. När jag inte gjorde det så satte jag igång lite musik på mobilen och råkade nicka till lite nu och då.

Spenderade ungefär 3-3,5 timme på stranden innan jag bestämde mig för att ta mig hemåt, kände mig lite småöm på diverse platser på huden och antog att jag antagligen råkat bränna mig lite. Kollade på mina ben och såg en rosa nyans men kände att det inte var så farligt, efter en timme på bussen upptäckte jag dock att det rosa bytts ut mot rött - ajdå. Kom hem så småningom och hade då insett att min spf inte skött sitt jobb, tror aldrig att jag har bränt mig så illa. Har fortfarande ont i skrivande stund kan jag meddela, dagen har varit en pina. Fick i alla fall låna lite after sun av min ängel Nicole som spatserade runt i sin nya klänning, skor och smycken och var superfin! Jag hade tyvärr inte så mycket kortisonkräm kvar så det fick duga med vanlig after sun. Lite skillnad har det nog gjort för de ställen som var bruna sen innan är inte röda längre, men kan inte säga detsamma om resten av kroppen. ILLA!

Fick i mig efterlängtad mat, sen kollade jag och Nicole på Never Back Down och åt pop-tarts innan vi tog oss till sängs. Har inte sovit så bra (guess why) så har varit både trött, haft galen huvudvärk och ont i hela kroppen i princip pga brännan. Skit är vad det är! Som tur var så muntrade min fina kille upp mig på lunchen, längtar hem riktigt mycket nu så det är skönt att det bara är 3,5 vecka kvar. Helt sjukt hur snabbt tiden går! Kommer dock sakna min Nicole supermycket.. Får helt enkelt se till att hon kommer hem till Sverige sen!

Tog en promenad till Albertsons efter jobb, lagade mat när vi kom hem och nu slökollar vi på So you think you can dance. Tänkte prova någon av de nya pop-tartsen som inhandlades innan det blir sängen (damn you Malin, ditt fel att jag började med pop-tarts!).

Fyra veckor kvar nu tills jag står på svensk (dansk) mark igen, helt sjukt! Tiden går fort när man har roligt som man brukar säga. För tillfället regnar det utanför fönstret och jag och Nicole har nyss avrundat kvällen med att se på Remember Me, grät även fastän det var andra gången jag såg den kan jag lova.. Surprise?

Innan dess klängde vi på apelsinträd, eller ja det var framför allt Nicole som klängde eftersom jag agerade fruktkorg med min tröja. Vi har ett tiotal överfulla apelsinträd att välja på men spanar in ett par superfina apelsiner som vi bara måste ha trots att de var väldigt svåråtkomliga. Nicole fick krigsskador och trädet offrade några löv det med, men segern var vår! Ett helt gäng fina orangefärgade saker följde med oss in och vi var mer än nöjda med fångsten.

Fransyskan är en trevlig tjej men hon har väldigt dålig arbetsmoral. Smiter in i huset så ofta hon kan, tar dubbellunch och avviker närhelst det vankas jobb som inte innebär att hon sitter på en häst.. Det ska vi nog få ändring på hoppas jag.

Tänkte inte skriva alltför långt nu eftersom jag måste hoppa i säng, men jag slänger upp lite bilder och länk till filmerna från vår apelsinjakt om ni inte redan har sett dem på facebook. Var noga med att se part 1 före part 2 så ni förstår hur hårt Nicole fick kämpa! Slänger kanske upp dem senare när jag fått in dem på videofy.me men det får vi se ^^

Snackade med min älskling innan vi drog iväg, han var uppe sent eftersom han varit sällskap till sin kompis och hans flickvän på sjukhuset när hon skadat sig. Älskar när jag får prata med honom på tider som jag inte förväntat mig att han ska vara där :) Imorrn är det bara fyra veckor kvar tills jag får träffa honom igen!

Igår fick Brian oss att rida som kossor igen, tycker synd om den nya tjejen Marion eftersom hon är här på praktik och inte ens får betalt för skiten.. Det värsta är fatkiskt att han inte ens lever som han lär - vi ska rida på långa tyglar och ha hästarnas nosar låååångt framför lod(?!) medan han rider dem sjukt ihopdragna på undertygeln??? Jo men tjena, vadå dubbelmoral? Blir så less..

Efter middagen visade han oss en film som skulle typ visa oss hur man skulle rida, men så vitt jag vet så rider redan jag och Nicole så bara det att det inte är lätt att göra det på hästar som är otränade, och det är ju inte så han ber oss att rida dem. Idiot. Som tur var ringde Malin och räddade mig undan större delen av filmen - TACK! Lika härligt att prata med henne varje gång, längtar tills vi får ses igen!

Nu måste jag springa iväg och byta om innan jag börjar om 6 minuter.

Ha det bäst!

Och butiken heter egentligen "Forever XXI" dvs "Forever 21", men XXL låter mycket roligare.

Idag var alltså min day off vilken jag mest spenderade med att ta det lugnt hemma samt prata lite med den nya tjejen som kom igår, en fransyska som heter Marion. Verkar trevlig och så, vi får väl se hur det går med jobbet.

Nicole hade sin day off igår så då drog vi till The Block och shoppade lite; jag fick med mig två stickade tröjor och ett par skosnören hem, Nicole tog med sig ett par Converse och en superfin klänning. Kläderna inhandlades på Windsor men tyvärr var personalen sjukt otrevlig. Jag köper att det var stängningstid och att de ville hem och så, men inte att de behandlar oss och våra kläder med noll respekt, vi väljer faktiskt att lägga våra pengar på kläder från deras butik. De tog båda mina tröjor OCH Nicoles klänning och tryckte ner i en liten påse! När jag säger tryckte ner så menar jag det, den var fullproppad. INTE okej!

Idag tog vi oss till Mainplace istället och återigen fick Nicole med sig en fin klänning hem, men hon lade även till ett par örhängen samt ett halsband i smeten. Jag fick med mig en rätt enkel, stilren klänning samt tre par örhängen som var förvånansvärt billiga, det gillas! :) Detta inhandlades på Windsor men personalen var mycket trevligare där, så dit kommer vi vända oss hädanefter om vi ska handla den typen av kläder eller smycken.

Pratade en snabbis med mamma, chattade med Malin och hade en lång, underbar konversation med min finaste Björn! Är sjukt tacksam för Skype, gör den här vistelsen så mycket lättare. Dagarna blir färre och färre nu, snart är det bara fyra veckor kvar! Helt sjukt. 32 dagar fr.o.m. imorrn, känns som att timmarna och dagarna bara flyger iväg.

Nu är det dags för sängen!
Natti natti!