Jag vågar inte lita på att någon överhuvudtaget faktiskt kan tycka om mig i alla lägen, jag har alltid fått kämpa för att bli älskad och accepterad så varför skulle saker ha ändrat på sig nu? Så fort jag hör minsta lilla irritation i någons röst så får jag en klump i magen, total ångest, och går in i ett försvarsläge där jag gör allt för att förklara att det inte var så jag menade och om jag inte får förklara mig får jag ännu mer ångest för då är jag rädd att jag har blivit missuppfattad och att personen i fråga kommer tycka att jag är störd i huvudet och tröttna på mig. Så småningom även lämna mig.

När jag får panikanfall där jag bara gråter och säger precis vad jag känner är jag rädd att den som lyssnar kommer tro att jag är ett psykfall och dra sig bort från mig. Jag är så sjukt rädd för att inte bli omtyckt för den jag är, att jag måste vara någon annan för om jag är mig själv kommer folk tröttna, för vem orkar med en paranoid, ångestladdad och lättsårad människa? En sån som tar åt sig av vartenda ord, även om det är helt uppenbart att det är på skämt?

För det gör jag. Om någon skämtar om valfri grej gällande exempelvis mitt utseende så känner jag att även om det inte är seriöst menat så har personen i fråga lagt märke till det och då måste det vara fel på mig.

Tro inte att jag vill vara så här, jag får ångest över att jag är så känslig och paranoid men jag kan bara inte lita på att jag ska få ha det bra, att jag ska få vara lycklig. Jag vågar inte ens säga att jag är lycklig för varje gång jag har gjort det har ett slag i magen kommit som på posten. Varje gång. Jag är övertygad om att det inte är meningen att jag ska få vara lycklig och jag är livrädd för att våga leva mig in i lyckan. Det är mycket lättare att bara skjuta folk ifrån mig och bestämma mig för att de inte gillar mig för om jag säger hejdå först kan de inte svika mig. Det betyder inte att jag inte blir ledsen i alla fall, men jag blev åtminstone inte sviken igen.

Varje dag är en kamp där jag konstant går och intalar mig själv att jag mår bra, att min pojkvän älskar mig, att mina vänner finns där, att min mamma och pappa älskar mig, att de är stolta över mig och att jag är en bra dotter, men framför allt att jag duger som jag är. Men det är inte lätt, när jag säger att det är en kamp så är det bokstavligt talat det. Om jag tänker eller säger högt att jag är söt eller vacker eller vad som helst så hör jag genast en röst i bakhuvudet som säger att jag är patetisk som tror det och att vem som än hört mig får hålla sig för att inte skratta åt att jag är så dum som verkligen tror det.

När det gäller mina föräldrar så känner jag mig som ett misslyckande. Min bror bor hemifrån sen länge, lyckades bra i skolan, kom in på civilingenjör. Jag fick bara hälften mvg, resterande var vg samt ett par g. Det har snart gått två år sen studenten och vad har jag åstadkommit? Min längsta tid på ett jobb var ett halvår hos Tomas Eriksson, resten har varit på tre-fyra månader. Jag kommer aldrig glömma min pappas kommentar när han såg mina betyg på studenten, det var verkligen en bekräftelse på hur misslyckad jag var i hans ögon. Jag känner mig som en värdelös dotter. Det känns som att jag är misslyckad i min mammas ögon också, hon säger bara inte längre vad hon tycker för hon har fått veta hur illa jag tar vid mig och vill bara inte att jag ska hamna i depressionsträsket jag var i under högstadiet. Jag är inte smal nog, jag är inte smart nog, jag är helt enkelt inte bra nog. Hon valde min styvpappa över mig vid ett tillfälle för ungefär ett år sedan. Det känns som att hon inte tror att jag kan ta vara på mig själv, att hon fortfarande måste påpeka allt jag äter för jag duger inte som hennes dotter om jag är tjock.

Jag känner att jag måste vara perfekt i deras ögon för att duga. Därav min panikångest inför allt jag gör för om jag inte presterar bra nog så kommer de bli missnöjda. Jag lever i skräck inför den dagen jag måste berätta för dem att jag inte kom in på veterinär som varit min livslånga dröm.

Jag vill tro att jag duger för dem, men det gör jag inte. Det är nog där allt har sin grund och botten, för om inte ens mina föräldrar tycker att jag duger som jag är, varför skulle någon annan göra det? 

Det är jobbigt att må bra och vara glad. Jag är bra på att vara ledsen och må dåligt, det är tusen gånger lättare, men det är inte vad jag vill. Det är av den anledningen som jag ignorerar mina idiotiska tankar om hur dålig jag är och att jag inte duger, kämpar mot tvivlet och paniken som rasar inom mig. Jag vill visa att jag är en så bra, stark, glad människa som ni tror att jag är, för det är jag också. Jag ÄR stark, jag ÄR glad, jag MÅR bra. Jag är bara väldigt känslig och den starka, glada, välmående delen av mig dansar på en skör tråd och det är otroligt lätt för mig att trilla ner. Just nu är ett sådant tillfälle då jag har trillat ner, därav detta inlägget. Jag måste ventilera mig om jag ska kunna få ut det här och verkligen kunna gå vidare, lämna den paranoida, perfektionistiska sidan bakom mig.

Jag duger som jag är, ingen är perfekt.

Just nu är jag så lycklig att jag skulle kunna spricka.

Jag har ingen pojkvän, jag har inte bra med pengar, jag har ingen häst, jag är inte så smal som jag skulle vilja vara. Fuck it jag har inte ens allt man behöver för att hålla sig varm under en vinterpromenad, men lik förbannat är jag lyckligare än någonsin! Varför? Jo för jag har precis allt som jag behöver - fantastiska vänner, en underbar katt och ett jobb jag älskar.

Allt annat man kan få och vill ha är bara ett plus.

Klart att jag skulle vilja ha en kille, men jag behöver inte det - hellre singel och lycklig än olycklig i ett förhållande.

Visst skulle jag vilja ha mer pengar, men jag har så det räcker till att mata mig och min Oreo - jag klarar mig.

En egen häst att träna och tävla skulle vara underbart, men det kan vänta - jag har hästar att pyssla med varje dag i vilket fall och känner inte ens längtan efter en egen för tillfället.

Vad gäller min figur är jag helnöjd, behöver inte bli smalare även om jag skulle vilja - jag har snygga kurvor och är stolt över min kropp.

När jag skulle ut och gå fick jag låna inte bara pannband och halsduk, utan även skor eftersom mina är helt söndriga. Jag frös om benen eftersom jag inte hade några leggings eller strumpbyxor att ha under mina jeans, men det berörde mig inte. Jag pulsade bara fram där i snön för mig själv och var alldeles stormförtjust. För ett ögonblick kände jag för att bara lägga mig ner i en driva och skratta högt. Då och där hade jag kunnat dö för jag kan inte tänka mig att jag skulle kunna vara lyckligare.

Aldrig någonsin tror jag att jag har varit så tacksam för att mamma kom hem för tidigt den där dagen i sexan, för att hon faktiskt såg hur det stod till med mig. Hade hon inte gjort det hade jag gått miste om allt detta fantastiska. Livet går upp och ner i vågor, ibland mår man sämre, ibland bättre; just nu är jag nog högst upp på Mount Everest och jag vill aldrig komma ner.

Tack ni som finns där och gör mitt liv till vad det är.

Vare sig om du är en tegelsten eller en bärande pelare i mitt palats så är du lika viktig för mig, för det är alltihop tillsammans som gör varje dag värd att vakna till.

Allt det där som jag vill ha och vill uppleva behöver jag inte idag, imorgon eller ens inom ett år.

Det kommer när det kommer, jag hoppas bara att jag fortfarande finns där för att uppleva det.

Om jag inte gör det? Ja då har jag fortfarande levt ett lyckligt liv utefter vad jag hade att tillgå.

Precis det man vill att en vän ska göra när man mår dåligt, oavsett orsak.

När jag var tolv år ung och bott i Skåne i nästan ett år så ansåg jag att livet inte var värt att leva och såg ingen anledning till att fortsätta. Hur skulle jag någonsin kunna leva ett lyckligt liv när ingen ville ha med mig att göra? Idag, lite mer än sju år senare, sitter jag här och mår fantastiskt. Jag är så otroligt lyckligt lottad.

Varje dag får jag göra det jag älskar mest, nämligen jobba med hästar. Jag får betalt för att göra något jag gjorde gratis som liten på ridskolan. Om nitton dagar så börjar jag hos Fredrik och kommer faktiskt kunna ha ett liv vid sidan av jobbet, något som kan vara svårt när man är hästskötare.

Min mamma och jag har en relation som jag knappt kunnat drömma om. Från att förr bråka flera gånger om dagen och i princip avsky varandra, så kan jag inte ens minnas senast vi var oense om något på ett sätt att vi inte kunde hålla sams. Nu planerar hon att vi ska åka iväg någonstans en vecka, bara hon och jag, och jag älskar det.

Men det mest otroliga, som knappt går att greppa är att jag har så många underbara vänner som jag har. De är spridda mer eller mindre över hela Sverige, men oavsett avstånden så vet jag att de alltid finns där. Det är sådana där vänner som man bara kan hoppas att man finner en, jag har fler än jag kan räkna på en hand. Det är tack vare alla dessa fantastiska människor som jag är den person jag är idag.

Jag har planer och antagligen även möjligheten till att snart påbörja min väg mot att bli en duktig kusk. Större delen av de senaste dagarna har jag gått runt med ett leende på läpparna, och det känns som att ingenting är omöjligt längre, hela världen ligger framför oss.

Något som gör mig otroligt ledsen är att tänka på att jag var på väg att ge upp det här livet för några barn, för ja vi var bara barn, som tyckte att det var roligt att göra narr av mig och få mig att känna mig värdelös. Det gör mig även ledsen att det finns sådana som dem, att jag fortfarande kan deras namn men har glömt bort de på folk från min barndom som jag bara har positiva minnen av.

Men jag är sådan att jag ser på alla händelser i mitt liv, positiva som negativa, som något jag kan dra lärdom ur och resa mig starkare ifrån. Även om de otrevliga minnena finns kvar, så är det de positiva som jag håller närmast, som jag kan känna kärlek och glädje ifrån. Det är sådana jag borde skriva ner här och minnas. Nu förstår jag varför mamma uppmanade mig att föra dagbok när jag började på Bollerup för det hade varit så otroligt roligt att kunna sitta och läsa igenom dem och komma ihåg saker som annars lätt faller in i dimman.

Så ta ck alla mina vänner, ni som gör livet värt att leva, som gör att jag vaknar glad om morgnarna och somnar lycklig om kvällarna. Tack för att ni finns och fortsätt vara så underbara som ni är.

Jag älskar er och är så tacksam att ni är en del av mitt liv.

Det är ni som gör att jag kan vara så här glad :)



Kärlek i överflöd på er!

Jag vill inte mer, tro mig jag vill verkligen inte.

Jag vill inte tänka på dig, jag vill inte gråta.

Speciellt inte över det som du gjort mot mig, för då verkar det som att jag gråter över dig, och det gör jag inte.

Jag gråter över allt som du förstörde genom att inte vara uppriktig mot mig.

Du tog bort min optimism, min glädje, min framtidstro med framför allt mitt hopp.

För jag hade hopp, äntligen så vågade jag hoppas.

På lycka.

På godhet.

På ärlighet.

På kärlek.

Genom att göra som du har gjort så har du tagit det ifrån mig och det kommer jag aldrig varken glömma eller förlåta.

Jag hade kunnat vara lika glad nu som jag var för en vecka sen.

Det enda du hade behövt göra var att ringa ett litet samtal till mig och säga som det var.

Men det gjorde du inte.

Det är det som gör ont.

För det får mig att känna mig lika värdelös som jag gjorde på högstadiet.

Att du inte ens känner att jag kan förtjäna din uppriktighet, eller du hade kunnat ljuga, whatever, men att du åtminstone hade kunnat säga nåt till mig, ett hejdå.

Allt hade varit annorlunda för mig, men det förstår du nog inte.

Vad jag inte förstår är hur någon kan vara så kall.

Hur någon kan sitta och bara ignorera en annan människa som att den inte var värd mer än ett sandkorn i Sahara.

Någon som den nyss fyllt med falska förhoppningar och lögner.

Det finns bara inte i min värld att man säger sånt som du sade och sedan bara låtsas att man upphört att existera.

Det finns ingen logik.

Jag kan inte greppa det, hur jag än vänder och vrider på saker och ting.

Jag vill inte mer.

Jag vill inte mer, tro mig jag vill verkligen inte.

Jag vill inte tänka på dig, jag vill inte gråta.

Speciellt inte över det som du gjort mot mig, för då verkar det som att jag gråter över dig, och det gör jag inte.

Jag gråter över allt som du förstörde genom att inte vara uppriktig mot mig.

Du tog bort min optimism, min glädje, min framtidstro med framför allt tog du ifrån mig mitt hopp.

För jag hade hopp.

Jag vågade äntligen hoppas.

På lycka.

På godhet.

På ärlighet.

På kärlek.

Genom att göra som du har gjort så har du tagit det ifrån mig och det kommer jag aldrig varken glömma eller förlåta.

Jag hade kunnat vara lika glad nu som jag var för en vecka sen.

Det enda du hade behövt göra var att ringa ett litet samtal till mig och säga som det var.

Men det gjorde du inte.

Det är det som gör ont.

För det får mig att känna mig lika värdelös som jag gjorde på högstadiet.

Att du inte ens känner att jag kan förtjäna din uppriktighet, eller du hade kunnat ljuga, whatever, men att du åtminstone hade kunnat säga nåt till mig, ett hejdå.

Allt hade varit annorlunda för mig, men det förstår du nog inte.

Vad jag inte förstår är hur någon kan vara så kall.

Hur någon kan sitta och bara ignorera en annan människa som att den inte var värd mer än ett sandkorn i Sahara.

Någon som den nyss fyllt med falska förhoppningar och lögner.

Det finns bara inte i min värld att man säger sånt som du sade och sedan bara låtsas att man upphört att existera.

Det finns ingen logik.

Jag kan inte greppa det, hur jag än vänder och vrider på saker och ting.

Jag vill inte mer.

I min värld heter det inte att ha tid utan det heter att ta sig tid. Allt man gör tar man sig tiden för att göra, även om det är att inte göra någonting - du tar ju dig tiden att vila eller hur? För du hade kunnat göra något om du verkligen velat?

I alla fall. Jag har tre stora laster - jag är för snäll, jag har för stort tålamod med folk, jag tar alldeles för mycket skit utan att säga ifrån. En ytterligare sak är att jag kan vara alldeles för förlåtande. De här egenskaperna gör att jag gång på gång blir utnyttjad och inte tagen riktigt på allvar efter som jag i stort sett alltid finns där när folk till slut vill ha tag på mig. Detta kan göra att jag går runt och är väldigt arg och besviken på någon, men när denne till slut hör av sig med ett gulligt sms eller en ursäkt, whatever, så förlåter jag den direkt eftersom jag tycker om personen och inte vill gå runt och vara sur på den. Sen upprepas detta om och om igen..

Men grattis. Även jag har en gräns. Vissa når upp till den flertalet gånger utan att jag verkligen gör något, men nu är jag trött på att alltid vara folks back-up. Jag kan faktiskt säga upp kontakten med folk, hör och häpna.. Har sagt upp kontakten med min mamma en gång för inte så länge sedan, men vi hittade tillbaka till varandra och nu är det bättre än någonsin mellan oss. Men jag ger definitivt inte alla en andra chans.

Tar jag mig tiden att skicka ett sms till dig, så förväntar jag mig ett svar någon gång. Fine att man missar ett sms eller två, men när det börjar bli så många att jag inte ens kan räkna dem, då tar jag för givet att jag helt enkelt inte betyder så pass mycket för dig som du betyder för mig. Du kan ju inte ens lägga en eller ett par minuter på att skriva ett ynka sms till mig. Om jag inte är värd det, varför ska då du förtjäna min tid? Jag har en hel del andra jag kan höra av mig till eller träffa, men jag tar mig tiden för just dig. Varför ska jag göra det om du inte gör detsamma för mig? Jag har fått nog, och snart kommer det börja visa sig.

Ta åt dig om du känner att du bör det, om inte så gör det inte.

Jag skriver det här för min skull, för att få ner mina tankar i ord så att jag verkligen kan lägga till den här punkten i min livsstilsförändring. Energitjuvar - bye bye.

Take care.

Det har inte alltid varit så, en gång i tiden var jag utan oro och levde varje dag med ett leende på läpparna, men flytten ändrade på allt och sen dess har jag varit en person fylld av ångest. Jag oroar mig över allt, ser the worst-case scenario i varje händelse i mitt liv, min hjärna går konstant på högvarv.

Jag försöker att hålla ångestbarnet inlåst så att jag kan vara den glada, självsäkra och positiva Rebecka jag en gång var, och innerst inne fortfarande är. Oron ska inte få förstöra mitt liv, den är faktiskt bara en liten del, men problemet är att ibland så blir den mig övermäktig och jag får ångestattacker. Jag fick en sådan igår. Var ute och gick i St. Hans backar, bara gick och gick och försökte få ordning på mina tankar, men det gick inte. Allt bara snurrade. Till slut lade jag mig ner på en bänk och orkade inte hålla emot längre. Tårarna bara rann och jag kunde inte sluta gråta. Precis då ringde Kajsa och hon fick nog ett av de konstigaste samtalen på länge, för jag fick ett riktigt sammanbrott där jag varvade kraftig gråt med hysteriskt skratt. Tack för att jag har dig btw. Det var förvisso skönt och jag kände mig tusen gånger lättare på steget när jag gick från bänken, men jag hatar att jag får sådana sammanbrott.

Orsaken den här gången är du. Det är du som är i mina tankar hela tiden, för jag vet inte vad jag ska göra eller hur jag ska känna när det gäller dig. När du ligger bredvid mig känns allting bra, jag trivs, känner mig lugn och trygg och ingen spärr inom mig är i vägen för att jag ska berätta saker som jag aldrig trodde att jag skulle kunna anförtro någon som jag bara har känt en så kort tid. Problemet är bara att så fort dörren har stängts mellan oss så får jag en ångest större än på länge, och jag ångrar att jag har öppnat mig så. Varför? Jag är helt enkelt rädd. Rädd för att öppna mig och låta någon komma nära, rädd för att lita på någon, rädd för att bli sårad och därmed rädd för att älska. Jag vågar inte få några känslor för dig, för jag vet inte var jag står i dina ögon. Jag vågar inte lita på dig, för du är för bra för att vara sann. Och när något verkar vara för bra för att vara sant, så brukar det också vara så. Killar som du, gillar inte tjejer som mig, så är det bara.

När man under fyra år levt varje dag i skräck för vad som ska hända under de timmar man är innanför skolans tegelväggar, vad man ska få höra och vad man ska se i deras blickar, då de enda känslor som fyller en är ens eget självhat eftersom man vet hur äcklig och värdelös de tycker att man är. Då man bara känna detsamma - att man är äcklig och värdelös, då blir man ärrad. Sådana känslor och minnen bränner sig fast, slagorden ringer i huvudet som om de uttalades för bara några sekunder sen, jag kan se deras hånfulla ansikten framför mig som om de stod här just nu. Sådant glömmer man tyvärr inte bara för att man får tre underbara år på gymnasiet. Varje gång jag går förbi en återspeglande yta kollar jag tvångsmässigt i den och ofta äcklas jag, stundtals fylls jag återigen av självhat. Jag försöker älska mig själv och vara trygg med den jag är, jag försöker få ett bra självförtroende eller åtminstone utstråla att jag har ett sådant, men de negativa känslorna är djupt rotade i mig och enormt svåra att förtränga.

När då någon som du kommer in i mitt liv och vänder upp och ner på allt, när någon som du vill vara med mig, då släpps ångestbarnet ut för du motsäger allt jag någonsin upplevt och bryter alla regler.

Sådana som du finns bara inte. Du kan inte vilja vara med mig på riktigt, du kan inte vara sann.

Eller?

Jag har skrivit på det här inlägget i över en timme nu, now I'm done.

I'm out.

Jag vet inte varför, det bara blev så.

Det var skönt.

Medan tårarna rann ner för mina kinder, så kändes det som att stormen inom mig stillades.

Om inte för alltid, så åtminstone för en stund.

Det är så många känslor i min kropp som jag inte vet vad jag ska göra åt:

Stundtals så sprider sig så mycket glädje, iver och kärlek inom mig att jag knappt kan stå still, men utan att jag vet hur det går till så är jag plötsligt fylld med hopplöshet och hat igen.

Jag avskyr att jag känner så mycket hat som jag inte ens vet var det kommer ifrån. Det värsta är att det går ut över hästarna eftersom jag får så dåligt tålamod. Hatar det också..

Kanske har jag en sån känslostorm inom mig eftersom jag inte har gråtit på länge? Att gråta är mitt sätt att ventilera allt jag känner. Det kan lika väl vara lycka som orsakar det, som motsatsen.

Jag behöver gråta, men det är så svårt när man aldrig är själv.

Nackdelen med att bo på sin arbetsplats, speciellt när man inte har en egen lägenhet längre utan bor inne i huset.
Det var nog därför som det skedde på natten, när alla sov.

Tro nu inte att jag är ute efter att ni ska tycka synd om mig, jag ville bara skriva av mig.

Ventilera ytterligare, så att jag kan stänga igen den dörren och fokusera på att bli glad igen, att ta mig ur den här svackan.

Ibland hamnar jag tillbaka i den mörka gropen från förr, men det är bara för tillfället och jag kravlar mig alltid upp igen.

Lika så tänker jag göra den här gången.

Over and out