Det har inte alltid varit så, en gång i tiden var jag utan oro och levde varje dag med ett leende på läpparna, men flytten ändrade på allt och sen dess har jag varit en person fylld av ångest. Jag oroar mig över allt, ser the worst-case scenario i varje händelse i mitt liv, min hjärna går konstant på högvarv.

Jag försöker att hålla ångestbarnet inlåst så att jag kan vara den glada, självsäkra och positiva Rebecka jag en gång var, och innerst inne fortfarande är. Oron ska inte få förstöra mitt liv, den är faktiskt bara en liten del, men problemet är att ibland så blir den mig övermäktig och jag får ångestattacker. Jag fick en sådan igår. Var ute och gick i St. Hans backar, bara gick och gick och försökte få ordning på mina tankar, men det gick inte. Allt bara snurrade. Till slut lade jag mig ner på en bänk och orkade inte hålla emot längre. Tårarna bara rann och jag kunde inte sluta gråta. Precis då ringde Kajsa och hon fick nog ett av de konstigaste samtalen på länge, för jag fick ett riktigt sammanbrott där jag varvade kraftig gråt med hysteriskt skratt. Tack för att jag har dig btw. Det var förvisso skönt och jag kände mig tusen gånger lättare på steget när jag gick från bänken, men jag hatar att jag får sådana sammanbrott.

Orsaken den här gången är du. Det är du som är i mina tankar hela tiden, för jag vet inte vad jag ska göra eller hur jag ska känna när det gäller dig. När du ligger bredvid mig känns allting bra, jag trivs, känner mig lugn och trygg och ingen spärr inom mig är i vägen för att jag ska berätta saker som jag aldrig trodde att jag skulle kunna anförtro någon som jag bara har känt en så kort tid. Problemet är bara att så fort dörren har stängts mellan oss så får jag en ångest större än på länge, och jag ångrar att jag har öppnat mig så. Varför? Jag är helt enkelt rädd. Rädd för att öppna mig och låta någon komma nära, rädd för att lita på någon, rädd för att bli sårad och därmed rädd för att älska. Jag vågar inte få några känslor för dig, för jag vet inte var jag står i dina ögon. Jag vågar inte lita på dig, för du är för bra för att vara sann. Och när något verkar vara för bra för att vara sant, så brukar det också vara så. Killar som du, gillar inte tjejer som mig, så är det bara.

När man under fyra år levt varje dag i skräck för vad som ska hända under de timmar man är innanför skolans tegelväggar, vad man ska få höra och vad man ska se i deras blickar, då de enda känslor som fyller en är ens eget självhat eftersom man vet hur äcklig och värdelös de tycker att man är. Då man bara känna detsamma - att man är äcklig och värdelös, då blir man ärrad. Sådana känslor och minnen bränner sig fast, slagorden ringer i huvudet som om de uttalades för bara några sekunder sen, jag kan se deras hånfulla ansikten framför mig som om de stod här just nu. Sådant glömmer man tyvärr inte bara för att man får tre underbara år på gymnasiet. Varje gång jag går förbi en återspeglande yta kollar jag tvångsmässigt i den och ofta äcklas jag, stundtals fylls jag återigen av självhat. Jag försöker älska mig själv och vara trygg med den jag är, jag försöker få ett bra självförtroende eller åtminstone utstråla att jag har ett sådant, men de negativa känslorna är djupt rotade i mig och enormt svåra att förtränga.

När då någon som du kommer in i mitt liv och vänder upp och ner på allt, när någon som du vill vara med mig, då släpps ångestbarnet ut för du motsäger allt jag någonsin upplevt och bryter alla regler.

Sådana som du finns bara inte. Du kan inte vilja vara med mig på riktigt, du kan inte vara sann.

Eller?

Jag har skrivit på det här inlägget i över en timme nu, now I'm done.

I'm out.