Anledningen? Jag hittade in på en väldigt nära väns blogg som jag aldrig egentligen har följt, för när jag senast hittade in på den för ett antal år sen så var jag inte direkt intresserad av att läsa folks bloggar och hade inte heller tiden. Men nu har jag suttit och letat upp alla inlägg som handlar om mig. Jag tryckte ctrl+f och skrev in Rebecka för skojs skull, bara för att se om jag hittade något. Om jag gjorde!

Att räkna dem tänkte jag inte ens på, men det var över ett tiotal och det var så många fina ord så att jag nästan började gråta, bokstavligt talat. Du är en av mina absolut bästa och närmsta vänner och har funnits med ända sen vi träffades då för många år sedan när det var vår tur att konfirmeras. Jag kände aldrig riktigt att jag passade in, men du och en annan tjej såg mig och var trevliga mot mig. Vi har mer eller mindre varit vänner ända sedan dess och har varit med om en hel del tillsammans.

Det är få som vet så mycket om mig som du gör, speciellt inte när det gäller hur min situation har varit hemma. Jag vet inte riktigt varför det har blivit så, men jag tror mycket beror på att du har hört och sett mer än någon annan, du har varit med och inte bara fått det berättat för dig. Du var den som fick mig att förstå att det sättet jag blev behandlad på hemma inte var okej. Det är mycket tack vare dig som jag vågade börja säga ifrån vilket nu har lett till att, flera år senare, så har jag och min mamma en bra relation. Min hemadress känns som hemma nu. Tack för det.