När jag var tolv år ung och bott i Skåne i nästan ett år så ansåg jag att livet inte var värt att leva och såg ingen anledning till att fortsätta. Hur skulle jag någonsin kunna leva ett lyckligt liv när ingen ville ha med mig att göra? Idag, lite mer än sju år senare, sitter jag här och mår fantastiskt. Jag är så otroligt lyckligt lottad.

Varje dag får jag göra det jag älskar mest, nämligen jobba med hästar. Jag får betalt för att göra något jag gjorde gratis som liten på ridskolan. Om nitton dagar så börjar jag hos Fredrik och kommer faktiskt kunna ha ett liv vid sidan av jobbet, något som kan vara svårt när man är hästskötare.

Min mamma och jag har en relation som jag knappt kunnat drömma om. Från att förr bråka flera gånger om dagen och i princip avsky varandra, så kan jag inte ens minnas senast vi var oense om något på ett sätt att vi inte kunde hålla sams. Nu planerar hon att vi ska åka iväg någonstans en vecka, bara hon och jag, och jag älskar det.

Men det mest otroliga, som knappt går att greppa är att jag har så många underbara vänner som jag har. De är spridda mer eller mindre över hela Sverige, men oavsett avstånden så vet jag att de alltid finns där. Det är sådana där vänner som man bara kan hoppas att man finner en, jag har fler än jag kan räkna på en hand. Det är tack vare alla dessa fantastiska människor som jag är den person jag är idag.

Jag har planer och antagligen även möjligheten till att snart påbörja min väg mot att bli en duktig kusk. Större delen av de senaste dagarna har jag gått runt med ett leende på läpparna, och det känns som att ingenting är omöjligt längre, hela världen ligger framför oss.

Något som gör mig otroligt ledsen är att tänka på att jag var på väg att ge upp det här livet för några barn, för ja vi var bara barn, som tyckte att det var roligt att göra narr av mig och få mig att känna mig värdelös. Det gör mig även ledsen att det finns sådana som dem, att jag fortfarande kan deras namn men har glömt bort de på folk från min barndom som jag bara har positiva minnen av.

Men jag är sådan att jag ser på alla händelser i mitt liv, positiva som negativa, som något jag kan dra lärdom ur och resa mig starkare ifrån. Även om de otrevliga minnena finns kvar, så är det de positiva som jag håller närmast, som jag kan känna kärlek och glädje ifrån. Det är sådana jag borde skriva ner här och minnas. Nu förstår jag varför mamma uppmanade mig att föra dagbok när jag började på Bollerup för det hade varit så otroligt roligt att kunna sitta och läsa igenom dem och komma ihåg saker som annars lätt faller in i dimman.

Så ta ck alla mina vänner, ni som gör livet värt att leva, som gör att jag vaknar glad om morgnarna och somnar lycklig om kvällarna. Tack för att ni finns och fortsätt vara så underbara som ni är.

Jag älskar er och är så tacksam att ni är en del av mitt liv.

Det är ni som gör att jag kan vara så här glad :)



Kärlek i överflöd på er!