Jag vill inte mer, tro mig jag vill verkligen inte.

Jag vill inte tänka på dig, jag vill inte gråta.

Speciellt inte över det som du gjort mot mig, för då verkar det som att jag gråter över dig, och det gör jag inte.

Jag gråter över allt som du förstörde genom att inte vara uppriktig mot mig.

Du tog bort min optimism, min glädje, min framtidstro med framför allt mitt hopp.

För jag hade hopp, äntligen så vågade jag hoppas.

På lycka.

På godhet.

På ärlighet.

På kärlek.

Genom att göra som du har gjort så har du tagit det ifrån mig och det kommer jag aldrig varken glömma eller förlåta.

Jag hade kunnat vara lika glad nu som jag var för en vecka sen.

Det enda du hade behövt göra var att ringa ett litet samtal till mig och säga som det var.

Men det gjorde du inte.

Det är det som gör ont.

För det får mig att känna mig lika värdelös som jag gjorde på högstadiet.

Att du inte ens känner att jag kan förtjäna din uppriktighet, eller du hade kunnat ljuga, whatever, men att du åtminstone hade kunnat säga nåt till mig, ett hejdå.

Allt hade varit annorlunda för mig, men det förstår du nog inte.

Vad jag inte förstår är hur någon kan vara så kall.

Hur någon kan sitta och bara ignorera en annan människa som att den inte var värd mer än ett sandkorn i Sahara.

Någon som den nyss fyllt med falska förhoppningar och lögner.

Det finns bara inte i min värld att man säger sånt som du sade och sedan bara låtsas att man upphört att existera.

Det finns ingen logik.

Jag kan inte greppa det, hur jag än vänder och vrider på saker och ting.

Jag vill inte mer.

Jag vill inte mer, tro mig jag vill verkligen inte.

Jag vill inte tänka på dig, jag vill inte gråta.

Speciellt inte över det som du gjort mot mig, för då verkar det som att jag gråter över dig, och det gör jag inte.

Jag gråter över allt som du förstörde genom att inte vara uppriktig mot mig.

Du tog bort min optimism, min glädje, min framtidstro med framför allt tog du ifrån mig mitt hopp.

För jag hade hopp.

Jag vågade äntligen hoppas.

På lycka.

På godhet.

På ärlighet.

På kärlek.

Genom att göra som du har gjort så har du tagit det ifrån mig och det kommer jag aldrig varken glömma eller förlåta.

Jag hade kunnat vara lika glad nu som jag var för en vecka sen.

Det enda du hade behövt göra var att ringa ett litet samtal till mig och säga som det var.

Men det gjorde du inte.

Det är det som gör ont.

För det får mig att känna mig lika värdelös som jag gjorde på högstadiet.

Att du inte ens känner att jag kan förtjäna din uppriktighet, eller du hade kunnat ljuga, whatever, men att du åtminstone hade kunnat säga nåt till mig, ett hejdå.

Allt hade varit annorlunda för mig, men det förstår du nog inte.

Vad jag inte förstår är hur någon kan vara så kall.

Hur någon kan sitta och bara ignorera en annan människa som att den inte var värd mer än ett sandkorn i Sahara.

Någon som den nyss fyllt med falska förhoppningar och lögner.

Det finns bara inte i min värld att man säger sånt som du sade och sedan bara låtsas att man upphört att existera.

Det finns ingen logik.

Jag kan inte greppa det, hur jag än vänder och vrider på saker och ting.

Jag vill inte mer.