När jag kom hem hade mamma precis kommit in genom dörren och frågade var jag hade varit. Jag svarade lite frånvarande eftersom jag inte direkt slutade tänka bara för att jag gick in genom dörren.

Mamma undrade varför, om det hade hänt något.

Mitt svar var: "livet".

För det är precis vad som har hänt, livet. Jag älskar det men vet inte om jag orkar det.

Hur gör man när man helst bara vill försvinna ett tag för att man bara inte orkar?

Jag vet inte.

Det närmaste jag kan komma är att göra mig helt fysiskt utmattad för då kan man inte tänka på mycket mer än vad man för tillfället gör mot kroppen och hur man ska orka springa de där 100 metrarna till eller göra de där situpsen.

Det gjorde jag igår.

It felt great.

Men hur jag än gör så fortsätter livet att knacka på axeln.

Blir en springrunda idag också.

I'm gonna torture my muscles.
And it's gonna feel sweet.



Take care