Händelsen:
Vi skulle sätta en häst i vagn för andra gången. Allting var fast och jag var några cm från att sätta i draglinan när han insåg att det var en vagn bakom honom och hoppade in i selen vilket medförde ett ryck i draglinan och det var det var där jag tror att skadan skedde. Jag är inte säker men jag tror att jag hade ring- och långfinger i ringen som sitter i änden på linan, dumt nog, så att de klämdes på något vis när han hoppade iväg. Det kan ha hänt senare, han hoppade nämligen framåt flera gånger innan han väl fick fart och drog iväg genom halva ridhuset. Jag höll tag i draglinan så länge som möjligt för att den inte skulle flyga iväg och trassla in sig i hans ben.

När jag väl släppte linan kände jag att jag hade ont i fingrarna, såg dock bara ett mindre flesh wound men en hel del blod på handen så antog att det nog var rätt djupt ändå och att det var därför det gjorde ont. Spände fast linan och körde klart hästen. Började misstänka att jag nog stukat fingrarna rätt rejält för såret var inte särskilt farligt överhuvudtaget men det gjorde galet ont. Gick in på lunch, det gjorde ondare och ondare. Fingrarna hade svullnat upp och nagelbandet på ringfingret var så blått att det i princip såg svart ut.

Tejpade fingrarna och gick ut i stallet. Fredrik var där och skulle tömköra Walle. Jag berättade om fingrarna varpå han tvingade mig att ringa mamma för att hon skulle ge mig råd om jag borde åka in eller ej (han tyckte att jag skulle åka och kolla det, jag tyckte att det var överflödigt - vadå, de gör väl ändå inget, det går säkert över?). Fick inte tag på mamma så ringde Micke. Hans råd var att få det kollat så jag fick erkänna mig själv besegrad och begav mig till akuten i Lund.

På vägen dit kontaktade jag bästa Stéfanie Hofflander som kom och gjorde mig sällskap under större delen av de två timmar jag var där, hon kom ungefär en halvtimme efter att jag kommit dit. Då hade jag redan hunnit bli prel. undersökt av en sköterska (som trodde att min en veckas gamla brännskada på fingret var färsk...) och noggrant undersökt av en väldigt trevlig läkare, Kristofer Schultz. Han tvingade mig att försöka sträcka och böja på fingrarna, vilket gick mindre bra (speciellt böjningen) men konstaterade att de åtminstone inte var felställda. Han remitterade mig till röntgen vilken jag fick sitta och vänta på tillsammans med Steffie som anlände 5 minuter efter att läkaren gått. Väntan - röntgen - väntan.

Blev inkallad till ett rum som såg ut som någon sorts tortyrkammare. Dr. Schultz berättade att den yttersta spetsen på ringfingret mycket riktigt var bruten och att jag skulle få ha en stålskena i tre veckor samt att jag skulle behöva gå hos en arbetsterapeut för att få hjälp att använda fingret igen eftersom det ligger så nära leden. Fuck tänkte jag. Han skulle skriva ut panodil och tramadol till mig för smärtan. Det hjälpte dock inte när sköterskan skulle tejpa fast skenan för då hade jag inte fått några smärtstillande whatsoever - tack Steffie för att du höll min hand när jag grät som en liten unge. Det gjorde förbannat ont. Sköterskan bad om ursäkt hela tiden för att hon "var elak" som hon själv uttryckte det, när hon drog åt och tryckte och vred.

Dr. Schultz missade att berätta att han inte skulle komma tillbaka med remissen till arbetsterapeuten utan att han skulle lägga den i datorn bara, så vi satt och väntade i 30 minuter tills sköterskan passerade och såg att vi var kvar. Hon letade upp läkaren och återvände sen och berättade det han missat nämna om remissen.
TACK ÄN EN GÅNG STEFFIE! Du är en ängel.

Såklart har det dykt upp lite problem i efterhand.

1. Han missade att skriva mina recept, så mamma skrev ut panodil och burana eftersom hon inte ville att "hennes dotter skulle gå på tramadol" (ett morfinliknande preparat).

2. Han missade att jag hade ett löst fragment i långfingret också, något som röntgenläkaren upptäckte efteråt (akutläkaren gör en prel. bedömning sedan kollar en röntgenläkare i efterhand just för att sånt inte ska kunna smita igenom oupptäckt) vilket mamma läste i röntgensvaret och meddelade mig.

3. Mamma pratade med dr. Schultz och fick veta att burana (ibuprofen) inte var bra för benläkningen och att det var därför han skrivit ut tramadol.

Nu har jag dock fått mina smärtstillande, panodil och tramadol, vilket är tur för det gör ont -.- Sjukskriven i två veckor till att börja med, hur sjutton jag nu har tänkt att jag ska kunna jobba med stålskenan? Kan ju inte greppa ett skit eftersom det gör ont men sen är ju skenan i vägen också.. Jaja.

Har läst mitt röntgensvar, summerar på svenska: i yttersta benbiten i långfingret på sidan som vätter mot tummen är det ett löst fragment på 1x2 mm som engagerar ledytan. Fragmentet är separerat från frakturen med ca 1 mm.

I yttersta benbiten i pekfingret är det dels en fraktur som är lokaliserad vid benets början(alltså nära leden), samt ett löst fragment på 2x2 mm som även här engagerar ledytan.

Konstigt att man har ont? De lösa benbitarna vid ledytorna är anledningen till att jag kommer behöva gå hos arbetsterapeut..

Nej, nu ska jag ta mig upp ur sängen, har skrivit det här i en timme så nu är det dags! Måste fylla på med tabletter och mat sen blir det ICA för att inhandla allt som behövs tills på lördag :) Det kommer svida i min plånbok...

Pusshej!