Som en blixt från klar himmel så krockar två bilar i en korsning mitt framför oss. En svart minivan kör in i sidan på en vit Cadillac, den senare snurrar runt ett par varv medan den svarta vanen rullar vidare ett kort bit innan den stannar bara ett fåtal meter från trottoaren där jag och Nicole häpna stod och betraktade scenen framför oss.

Det ryker från bilen närmast oss och inom ett par sekunder börjar lågor stiga från motorutrymmet och en vätska som antänds droppar ner under bilen. Både jag och Nicole ropar till familjen i bilen att de måste ut ur den eftersom det brinner.

Någonstans under tiden uppfattar jag åtminstone en kvinna som ringer 911 så jag fokuserar på familjen i vanen eftersom de i den vita bilen redan har tagit sig ut.

Vi var på passagerarsidan så jag ser hur personen i framsätet lönlöst försöker ta sig ut genom sin dörr, medan de i baksätet öppnar sidodörren och förvirrat försöker komma på vad de ska göra. Föraren har tagit sig ut och passageraren i framsätet börjar klättra bakåt. Bilen rullar ett par meter och då glider bakdörren igen varpå jag springer fram, drar upp dörren och hjälper de tre tjejerna ut. Jag får bort dem från bilen och när jag ser att alla är ute så uppmanar jag och Nicole dem att ta sig ytterligare en bit bort, upp på trottoaren och få ett mer ordentligt säkerhetsavstånd.

De två äldsta flickorna (kanske 10-12 år) är rädda och gråter, båda två säger att de inte kan andas så jag tar den som är närmst mig, försöker lugna och får henne att följa mina andetag in och ut. Jag frågar den andra, yngre tjejen om hon är okej under tiden som jag får hennes syster att lugna sig. Hon svarar ja men efter en liten stund verkar hon få lite panik. båda säger att hon har astma medan hon själv om och om igen upprepar att hon inte kan andas.

Den första tjejen har lugnat sig lite och andas ordentligt så jag tar ett steg fram till den andra, håller upp hennes armar över huvudet och ber lugnt henne att titta mig i ögonen, säger att hon visst kan andas och att hon bara måste följa mina andetag. När hon inser att hon kan andas så blir hon genast mycket lugnare så jag för bort dem båda till resten av sin familj.

Ingen av dem hade fått några allvarliga skador, både passageraren i framsätet och föraren hade airbags som utlöstes och det i kombination med att de inte körde alltför snabbt ledde till att alla klarade sig rätt bra med bara lite ont här och där. Under tiden som jag har lugnat de två flickorna så har ett flertal polisbilar anlänt och släckningen av bilen har påbörjats.

Resten av vad som hände är rätt diffust för då var det värsta över. En annan kvinna hjälpte till att trösta familjen som totalt bestod av två vuxna kvinnor, de två tjejerna jag hjälpte samt två småflickor.

Efterhand tog en polis över, jag och Nicole diskuterade huruvida vi borde stanna eller ej så jag frågade en av poliserna och fick svaret ja när jag berättat att vi såg vad som hände från trottoaren. Vi väntade runt 20-25 minuter (kändes dock som max 10) på att en polis skulle komma och ta vårat statement. Han började med kvinnan som jag sett ringa 911 i sin bil. När han var klar med henne så kom han till oss och frågade vad vi hade sett. Jag berättade vad vi hade sett, han undrade om vi hade sett vem som hade grönt respektive rött ljust, men det gjorde vi tyvärr inte eftersom vi inte direkt höll koll på det när vi gick där i godan ro. Efter mina två meningar var han inte intresserad mer utan vi fick gå, så vi skyndade oss till Mainplace. 

Vi hade ungefär 10-15 min på oss innan filmen började efter introreklamen, så vi sprang delar av den sista biten och hann in i salongen precis när filmen började, rätt perfekt timing. Vi såg Soul Surfer, en film som är baserad på en verklig händelse. Den handlar om Bethany Hamilton, en ung surfare som får armen avbiten av en haj och hennes resa tillbaka efteråt. Jag tyckte väldigt mycket om den och rekommenderar den starkt!

Filmen i kombination med olyckan fick oss att inse hur snabbt saker kan hända och att det verkligen gäller att ta vara på tiden vi har här och att vara glad över det man har. Jag känner mig fortfarane helt off och det är så mycket jag egentligen vill skriva, men just nu så är jag väldigt objektiv. Så jag måste bara citera en del ur Nicoles blogginlägg för hon skrev det jag känner så himla bra:

"Kan man kalla det som hände innan bion var perfekt tajming? Hade vi tagit den tidigare bussen, hade vi missat krocken och sluppit springa till bion. Vi hade till och med hunnit äta glass.
Hade bilen som kört mot rött kört lite tidigare, eller senare, hade ljuset varit grönt och man hade inte krockat i någon bil den gången, den dagen.

Har något i våra liv ens med tajming att göra? Har allt som händer någon mening? Vad är meningen?
Jag har inte den blekaste aning, men meningen med Soul Surfer var helt klart att vi ska vara tacksamma för vad vi har och uppskatta hur vi lever, och vad vi gör med våra liv. Den lyckades.
Och att sitta i biosalongen efter att ha bevittnat en trafikolycka gjorde saken ännu mer påtaglig.
Man vet aldrig när något kan hända. Det kan alltid hända något. Något som kommer att förändra hela ens existens. 

Nu hade olyckan ingen värre utgång, det var ju två hyfsade bilar i låga hastigheter.
Vad hade hänt om det varit högre hastigheter? Vad hade hänt om det inte varit två bilar? Vad hade hänt om det varit en motorcyklist? Om det varit en fotgängare på ett övergångställe?
Tänk om den svarta bilen inte stannat. Tänk om den svarta bilen fortsatt mot oss.
Det är så mycket som kan hända, det är så mycket vi har som är bra, som är fantastiskt.
Det är alldeles för mycket vi tar för givet. Det är så mycket vi inte borde ta förgivet. 

Vi borde vara mer tacksamma för varje dag vi får vandra på denna jord.
Vi borde vara tacksamma för de stunder vi får göra det vi vill och det vi älskar.
Vi borde vara tacksamma för varje stund vi får tillbringa med de vi bryr oss om och älskar.
Vi borde vara mer tacksamma och uppmärksamma på vad vi har!

På väg hem från bion kände vi hur tiden för ett övergångsställe tickade ifrån oss. Skulle vi hinna?
Optimister som vi är så satsade vi allt och sprang. Vi hann.
Vi sprang för att vi kunde. Vi kunde för att vi lever. Vi lever för att vi haft tur, idag, igår och under hela våra liv. Måtte turen följa oss och de vi bryr oss om, och det under en lång tid framöver".

Nu lockar sängen enormt mycket eftersom jag förlorade en timmes sömn natten till idag när jag vaknade av att jag mådde enormt illa. Kan säga att jag saknade min kära pojkväns famn väldigt mycket just då.. Men, bara 18 dagar kvar nu! 

Natti natti!