Jag vågar inte lita på att någon överhuvudtaget faktiskt kan tycka om mig i alla lägen, jag har alltid fått kämpa för att bli älskad och accepterad så varför skulle saker ha ändrat på sig nu? Så fort jag hör minsta lilla irritation i någons röst så får jag en klump i magen, total ångest, och går in i ett försvarsläge där jag gör allt för att förklara att det inte var så jag menade och om jag inte får förklara mig får jag ännu mer ångest för då är jag rädd att jag har blivit missuppfattad och att personen i fråga kommer tycka att jag är störd i huvudet och tröttna på mig. Så småningom även lämna mig.

När jag får panikanfall där jag bara gråter och säger precis vad jag känner är jag rädd att den som lyssnar kommer tro att jag är ett psykfall och dra sig bort från mig. Jag är så sjukt rädd för att inte bli omtyckt för den jag är, att jag måste vara någon annan för om jag är mig själv kommer folk tröttna, för vem orkar med en paranoid, ångestladdad och lättsårad människa? En sån som tar åt sig av vartenda ord, även om det är helt uppenbart att det är på skämt?

För det gör jag. Om någon skämtar om valfri grej gällande exempelvis mitt utseende så känner jag att även om det inte är seriöst menat så har personen i fråga lagt märke till det och då måste det vara fel på mig.

Tro inte att jag vill vara så här, jag får ångest över att jag är så känslig och paranoid men jag kan bara inte lita på att jag ska få ha det bra, att jag ska få vara lycklig. Jag vågar inte ens säga att jag är lycklig för varje gång jag har gjort det har ett slag i magen kommit som på posten. Varje gång. Jag är övertygad om att det inte är meningen att jag ska få vara lycklig och jag är livrädd för att våga leva mig in i lyckan. Det är mycket lättare att bara skjuta folk ifrån mig och bestämma mig för att de inte gillar mig för om jag säger hejdå först kan de inte svika mig. Det betyder inte att jag inte blir ledsen i alla fall, men jag blev åtminstone inte sviken igen.

Varje dag är en kamp där jag konstant går och intalar mig själv att jag mår bra, att min pojkvän älskar mig, att mina vänner finns där, att min mamma och pappa älskar mig, att de är stolta över mig och att jag är en bra dotter, men framför allt att jag duger som jag är. Men det är inte lätt, när jag säger att det är en kamp så är det bokstavligt talat det. Om jag tänker eller säger högt att jag är söt eller vacker eller vad som helst så hör jag genast en röst i bakhuvudet som säger att jag är patetisk som tror det och att vem som än hört mig får hålla sig för att inte skratta åt att jag är så dum som verkligen tror det.

När det gäller mina föräldrar så känner jag mig som ett misslyckande. Min bror bor hemifrån sen länge, lyckades bra i skolan, kom in på civilingenjör. Jag fick bara hälften mvg, resterande var vg samt ett par g. Det har snart gått två år sen studenten och vad har jag åstadkommit? Min längsta tid på ett jobb var ett halvår hos Tomas Eriksson, resten har varit på tre-fyra månader. Jag kommer aldrig glömma min pappas kommentar när han såg mina betyg på studenten, det var verkligen en bekräftelse på hur misslyckad jag var i hans ögon. Jag känner mig som en värdelös dotter. Det känns som att jag är misslyckad i min mammas ögon också, hon säger bara inte längre vad hon tycker för hon har fått veta hur illa jag tar vid mig och vill bara inte att jag ska hamna i depressionsträsket jag var i under högstadiet. Jag är inte smal nog, jag är inte smart nog, jag är helt enkelt inte bra nog. Hon valde min styvpappa över mig vid ett tillfälle för ungefär ett år sedan. Det känns som att hon inte tror att jag kan ta vara på mig själv, att hon fortfarande måste påpeka allt jag äter för jag duger inte som hennes dotter om jag är tjock.

Jag känner att jag måste vara perfekt i deras ögon för att duga. Därav min panikångest inför allt jag gör för om jag inte presterar bra nog så kommer de bli missnöjda. Jag lever i skräck inför den dagen jag måste berätta för dem att jag inte kom in på veterinär som varit min livslånga dröm.

Jag vill tro att jag duger för dem, men det gör jag inte. Det är nog där allt har sin grund och botten, för om inte ens mina föräldrar tycker att jag duger som jag är, varför skulle någon annan göra det? 

Det är jobbigt att må bra och vara glad. Jag är bra på att vara ledsen och må dåligt, det är tusen gånger lättare, men det är inte vad jag vill. Det är av den anledningen som jag ignorerar mina idiotiska tankar om hur dålig jag är och att jag inte duger, kämpar mot tvivlet och paniken som rasar inom mig. Jag vill visa att jag är en så bra, stark, glad människa som ni tror att jag är, för det är jag också. Jag ÄR stark, jag ÄR glad, jag MÅR bra. Jag är bara väldigt känslig och den starka, glada, välmående delen av mig dansar på en skör tråd och det är otroligt lätt för mig att trilla ner. Just nu är ett sådant tillfälle då jag har trillat ner, därav detta inlägget. Jag måste ventilera mig om jag ska kunna få ut det här och verkligen kunna gå vidare, lämna den paranoida, perfektionistiska sidan bakom mig.

Jag duger som jag är, ingen är perfekt.