Ja, jag behöver väl inte säga mycket mer än vad rubriken berättar, men jag behöver få skriva av mig innan jag blir galen.
Den 22:a bestämde jag mig för att avsluta mitt 1 år och 9 månader långa förhållande med Björn. Jag mådde skit, har väl egentligen gjort det mer eller mindre hela tiden. Visst har det funnits bra stunder och han hade bra sidor, det säger sig självt att jag inte hade stannat så här länge om det inte varit så.
Men ett brutet förtroende är oerhört svårt att få tillbaka, även om vi, eller ja jag, verkligen försökte.
I augusti bad han mig att flytta in hos honom på riktigt. Han hade kommit till insikt med att jag verkligen var tjejen han ville dela sitt liv med och han gjorde verkligen allt för att visa det. I lite mer än 1,5 månad så kände jag att det fanns hopp för oss. Sen kom det fram att tjejen han messat så mycket med i våras, en tjej som kommit som ny till hans pluton i Helsingborg, hon som jag varit så fruktansvärt orolig över eftersom hela beteendet påminde mig om hur han betedde sig när jag misstänkte att han var otrogen, som han lovade att det inte var något konstigt med alls - ja de hade flörtat med varandra. Så det var någonting mer, precis som jag trodde. Men han sade ju att det inte var något, hon var bara hans soldat, och jag hade bestämt mig för att jag någon gång var tvungen att börja lita på honom så jag försökte verkligen att tro på honom. Det var som ett slag i magen att få veta att han ljugit för mig igen.
Han påstår att de aldrig gjorde något eller sågs, men det var inte vad smsen i hans gamla telefon sa. Han hade ju inte flörtat tillbaka, men tror han verkligen att jag är så dum att jag tror på att en tjej fortsätter ragga på någon som hon får noll respons ifrån? Bullshit. Dessutom såg jag smsen och han flörtade tillbaka.

Det var där det vände och började gå utför igen. Han hade svikit mitt förtroende. Igen. Hur skulle jag någonsin kunna lita på en kille som tror att han kan göra vad han vill bakom min rygg och sen när han kommer på att det nog inte var så bra, vad gör han då? Jo då försöker han dölja det och ljuger sig blå om vad han gjort tills jag på egen hand avslöjar honom. Nej tack, det klarar jag mig utan.

Jag är den där personen som alltid är positiv och försöker se det bra i alla människor. Jag är den som tar för givet att alla är bra människor i grund och botten och ger dem en chans att visa det istället för att döma dem. Jag är den som litar på personer runt om mig, inte någon som är svartsjuk och ser varje tjej som ett stort hot. Jag tar för givet att personen jag är tillsammans med vill vara med mig och bara mig och inte skulle vara otrogen. Därför gjorde jag slut. För jag insåg att jag nu var en sur, bitter, missförtroende, svartsjuk och negativ person. Jag var inte Rebecka längre.

Björn säger att jag kommer vara svartsjuk och inte kunna lita på min nästa pojkvän heller, att jag alltid kommer vara sådan. Men det vägrar jag att tro. Jag vet att jag inte kommer vara sådan för det var han som gjorde mig till den personen. Nu tänker jag hitta tillbaka till mig själv igen. Jag vill vara Rebecka igen och det här var det första, likväl som det jobbigaste, steget på vägen. Det är gjort och nu måste jag bara se framåt.

Ja jag tycker att det är skitjobbigt. Ja jag mår dåligt. 1 år och 9 månader är inget som man bara lämnar hur lätt som helst. Jag hatar att jag har sårat honom på det här viset, det är faktiskt det jobbigaste. För tro det eller ej så älskade jag fortfarande honom, även om jag inte var kär längre, så det gjorde oerhört ont att säga att jag inte ville vara med honom längre när han säger att han tror att jag är den rätta för honom. Jag känner mig som en fruktansvärd person, men jag kan inte stanna med någon som gör mig olycklig bara för att jag inte vill såra honom. Ibland måste man vara egoistisk. Jag tänker inte heller stanna bara för att jag inte vill avsluta den livstil jag hade där och för att det gör så fruktansvärt ont att lämna Alex, den underbara lilla hunden som har tagit en så stor plats i mitt hjärta. Ibland hatar jag att jag är en djurmänniska för jag fäster mig så otroligt mycket vid vissa djur och Alex, ja han var min bebis. Jag har ingen aning om hur jag ska klara mig utan den fantastiska individen som han är.
Men istället för att gräva ner mig i hur dåligt jag mår så tänker jag bara vara tacksam över allt jag har lärt mig.

Jag tänker se framåt.
Jag tänker vara glad.
Jag tänker hitta tillbaka till Rebecka igen.

Tack Maria för allt. Utan dig hade jag inte klarat det här. Du har varit underbar och jag är så oerhört tacksam över att du är min vän och jag älskar dig.

 

På återseende.