Just nu är det precis vad det är, tungt alltså. Min farfar åkte in på sjukhus i söndags och för bara några timmar sedan fick jag veta att han har fått leukemi. Han har dessutom någon annan, underliggade blodsjukdom. Plötsligt känns min förkylning som piss i Mississippi i jämförelse.

Ringde först Simon och sedan pappa efter att jag pratat klart med farfar, Simon för att berätta hur det låg till, och pappa bara för att prata med. Han sade att den underliggade blodsjukdomen gick att behandla, men leukemin var farfar för gammal och svag för att göra något åt. Har vi tur lever han ett halvår till, kanske längre, men sannolikheten är inte alltför stor. Han är trots allt 87 och det har verkligen börjat märkas på honom.

När jag träffade honom sist, förra sommaren, så var han inte riktigt sig själv. Han var trött och inte alls så alert och full av energi som han varit förut. Så egentligen är jag väl inte förvånad över att det är som det är nu, men det känns ändå riktigt tungt. Jag hoppas bara att han orkar hålla sig kvar tills jag ska upp till Norrland med Micke i juni.
Känner hur det börjar värka bakom ögonen, så nu orkar jag inte skriva mer, behövde bara få det ur mig.

Skit också.