Det har varit en bergochdalbana av känslor. När jag tryckte på publicera inlägg så kändes det som att jag hade hoppat utför ett stup och insåg det först efteråt. Så att då få det bemötandet jag har fått... Det är obeskrivligt. Många har även öppnat upp sig för mig om vad de har varit med om och hur de känner sig stärkta av att jag vågar prata om något som är så svårt att prata om. 

För mig har det verkligen varit en lärandeprocess. Jag har varit tvungen att hålla tillbaka så mycket känslor så länge, både bra och dåliga, för jag har varit rädd för att om jag släppte fram lite så skulle hela muren rämna. Jag har inte ens orkar älska och vara glad fullt ut för jag har varit så rädd för att bryta ihop.

Den känslan finns inte kvar längre. 

Det här var första steget på resten av mitt liv och jag är så glad att jag tog det. 

Avslutar med ett citat som sammanfattar mina känslor kring det här perfekt: