Så heter Elaine Eksvärds nya bok. I den berättar hon om de sexuella övergrepp hon blev utsatt för som barn. Idag i Nyhetsmorgon pratade hon om vad hon blivit utsatt för och hur hon genom att berätta om det vill hjälpa andra barn som blir eller har blivit utsatta.

Hon pratade bland annat om bra och dåliga reaktioner som hon har fått när hon berättat. De bra är att man har blivit ledsen, kramat om henne och trott på henne. De dåliga att man har sagt att det är jobbigt och att man mår dåligt av att höra det, måste du prata om det osv.

Att berätta om sexuella övergrepp är svårt. Det är som ytterligare ett övergrepp eftersom man måste gå tillbaka till det som hände. Att hon har skrivit en bok om det här är så himla stort, starkt och modigt. Hon sätter de barn som utsätts eller har utsatts för sexuella övergrepp framför sig själv.

Sen ett tag tillbaka har jag funderat på att berätta öppet om det jag har varit med om. Hittills har jag bara berättat för de som står mig nära, men jag känner att jag skulle må bättre om jag berättade öppet om det.
Varför? För att jag skulle sluta skämmas. Det är inte jag som har gjort fel eller ska skämmas. Det är han. Det är dom.
Men jag är livrädd. Jag är rädd för att jag ska bryta ihop, att allt det jag har tryckt undan ska bli för mycket. Att jag ska bli ifrågasatt. Att jag ska bli hatad. Jag vet att en av dem mycket väl skulle kunna ringa och hota mig. Han skulle aldrig erkänna att han har gjort något fel. Han kommer säga att jag är sjuk i huvudet och att jag ljuger för att hämnas. Men jag har inget att vinna på att ljuga om det här. Han kommer aldrig bli dömd om jag anmäler. Han har redan kommit undan en gång tidigare. Då fick han tjejens familj att vända sig mot henne. Han är anledningen till att jag är rädd.

Tack vare Elaine har jag idag hittat styrkan. Jag tänker inte längre låta honom ha den makten över mig. Han styrde mitt liv i nästan två år och fick mig att hata och misstro mig själv.
Jag berättar inte om det här nu för att förstöra för de som har utsatt mig för övergrepp, utan jag gör det för att hjälpa mig själv.

Tycker du att det känns jobbigt att läsa om sexuella övergrepp så varnar jag nu att du inte bör läsa vidare. 

Våldtäkt. När man säger det så tänker de flesta på en överfallsvåldtäkt. En okänd man som anfaller en okänd kvinna. Men verkligheten ser sällan ut så. De flesta våldtäkterna sker inom hemmets väggar och av någon som är känd för offret.

Första gången jag insåg att min kropp inte var min och att mitt nej inte betydde något var efter gymnasiet. Jag var i min första seriösa relation och vi var hemma hos honom, eller ja hos hans föräldrar eftersom han fortfarande bodde hemma. Han ville ha sex, det ville inte jag. Hela den här relationsgrejen var ny för mig, jag var osäker och hade dåligt självförtroende. När han inte lyssnade på mina nej utan bara fortsatte så vågade jag inte göra mer motstånd. Tänk om han skulle lämna mig? Snart lyssnar han nog, jag har ju sagt nej flera gånger. Det gjorde han inte. Det gjorde ont och jag bara låg där. Inombords skrek jag och kunde inte fatta vad som hände. Jag ville bara att det skulle ta slut.
Jag kommer fortfarande ihåg vad han sa när det väl var över.
Han sa vad konstig du var, du bara låg där. 
Ja, jag ville ju inte.
Men varför sa du inget då?
Det gjorde jag ju. Jag vet inte hur många gånger jag sa nej och försökte putta undan dig.
Han blev bara arg på mig och gick därifrån. Inget förlåt. Inget om hans skuld i det hela. Inget om att han inte lyssnat.
Den dagen gick något sönder i mig.

När den relationen tog slut lovade jag mig själv att jag aldrig skulle bli utnyttjad igen.
Jag hade så fel.

När jag träffade mannen som skulle bli partnern i min nästa relation så trodde jag att det var slut. Äntligen skulle jag vara med någon som alltid skulle respektera mig. Han var ju så snäll. De första tre månaderna var det bra. Jag var i USA och jobbade med hästar och han var så stöttande och snäll. Vi skypade varje dag och allt verkade bra.

Det var när jag kom hem som helvetet började. Sakta men säkert bröt han ner mig genom psykisk misshandel och manipulation. Allt var mitt fel. Jag var dum, jag var äcklig och jag skulle vara glad över att någon ville ha mig.
Han sa det aldrig rakt ut, det är inte så det funkar. Han gjorde det genom att till exempel skratta när jag sa att jag var smart eller när jag använde lite mer avancerade ord. Rebeckas word of the day som han kallade det. Ett ord om dagen som jag hade tagit från en ordbok för att låta smart. Han hånade mig både när vi var själva och inför andra. De trodde nog att han bara skämtade, men de skämten var min vardag. Jag fick höra dem hela tiden. Till slut hade jag ingen självrespekt eller något självförtroende kvar. Jag trodde verkligen inte att jag varken kunde få eller förtjänade något bättre.

De sexuella övergreppen började med att han gick över gränser under tiden vi hade sex. Att han inte respekterade ett nej eller att jag sa att det gjorde ont.
Tillslut spelade det ingen roll om jag sa nej innan eller visade att jag inte ville. Om jag vägrade så blev det mycket värre. Då behandlade han mig illa resten av dagen. Var sur och snäsig, ignorerade mig, blev arg på mig osv.  Ville han ha sex så hade vi det. Eller ja, han hade det.
Jag sa nej, jag sa att det gjorde ont, jag försökte trycka bort honom. Inget hjälpte. Han blev bara mer hårdhänt då. Ofta spelade jag tillslut bara med för då tog det slut snabbare.

Jag såg det länge som att vi hade sex mot min vilja. Men man kan inte ha sex mot någon annans vilja. Det är en våldtäkt.

Jag tyckte ända fram till nyligen att det var mitt fel. Att jag inte var tydlig nog eller att jag ju ville till en början eller att jag ville förra gången. Det var ju inte så att varje gång var mot min vilja.
Jag trodde att det var normalt att inte kunna gå på toa ordentligt eller utan smärta efteråt. Upp till flera dagar och veckor efter. Att det var normalt att man blödde. Att man fick sprickor. Att det gjorde ont att sitta.

Många trodde nog att jag mådde bra. Det var ju det jag visade. Mina inlägg på facebook och blogginlägg från den tiden visade inget annat. Inte ens när jag väl lyckades ta mig ur det, eller fly som jag säger, så kunde jag erkänna vad som hänt. Han var ju snäll ibland.
Trots att jag på grund av honom bröt ihop och grät varje gång jag var på en fest och drack lite alkohol, så erkände jag aldrig för mig själv hur dåligt jag mådde. Varje dag sa jag han är ju snäll ibland till mig själv. För att kunna överleva i den relationen var jag tvungen att låtsas att allt var bra.

Under hela vår relation var han dessutom otrogen. Något han aldrig erkände. Jag var bara svartsjuk och sjuk i huvudet. Detta trots att jag pratade med en tjej han träffat över Badoo och hon både berättade saker som hon inte kunnat veta annars(typ hur hans lägenhet såg ut) och skickade screenshots på deras konversationer där han skrev vad han gillade med sexet med henne osv.
Gemensamma vänner har senare berättat hur han var otrogen redan när jag var i USA. Då när jag trodde att allt var bra. Han är en mytoman och ljuger sig blå. Jag tror verkligen att han själv tror på att han aldrig var otrogen.

Jag har många gånger funderat på att anmäla, men det finns inga bevis. Ord står mot ord. Han har dessutom blivit friad en gång tidigare. Då våldtog han sin dåvarande flickvän i hennes familjehem och när hon anmälde tog familjen hans parti. Han berättade det här för mig och fick till och med mig att tro på det han sa om henne och att han var oskyldig. Så manipulativ är han.

I början undrade jag varför jag inte lämnade honom tidigare. Sanningen är den att jag inte vågade. Jag var rädd. Rädd för att bli ensam, rädd för att bli hånad, rädd för att alla vänner skulle hata och överge mig, rädd för att alla skulle tycka att jag var äcklig och att det var mitt eget fel.
Jag träffade och blev vän med Micke under slutet av vår relation. När jag träffade honom så skrattade jag och var glad på riktigt för första gången på länge. Det var då jag insåg hur dåligt jag mådde och hur bra jag skulle kunna må.

Tack vare massor av stöttning från min fantastiska vän Maria kunde jag tillslut fly från honom. Det är bland det jobbigaste men också bästa jag har gjort.
Idag är det tre år och två och en halv månad sen jag lämnade honom. Närmare bestämt 1177 dagar.
Idag är den första dagen jag erkänt för och faktiskt trott på mig själv när jag säger att det inte var mitt fel och att det inte är jag som ska skämmas.
Att bli utsatt för sexuella övergrepp är inget fult eller något man ska skämmas över.

Det är den som utsätter som ska skämmas. Det är den som gör något så vedervärdigt mot en annan människa som ska må dåligt. 

Det var inte mitt fel.
Jag förtjänade inte det.
Jag är värd så mycket mer och så mycket bättre.

Än idag kan jag höra hans skratt i bakhuvudet när jag säger att jag är smart. Varje dag som går kämpar jag med att gå vidare och det är fortfarande en bit kvar, men jag är i alla fall fri.
Fri från den makten han hade över mig som har gjort att jag har hållit tyst och skämts över det som hände.
Jag skiter i vad han tycker om det jag har skrivit. Jag skiter i vad han har sagt om mig eller kommer att säga om mig ifall han läser det här.

Det enda jag har att säga är fan ta dig för att du fick mig att hata mig själv.

Idag älskar jag mig själv. Jag har en fantastisk fästman som är bättre än jag någonsin kunnat drömma om.
Jag vet vad jag är värd och jag vet vad jag förtjänar.

Jag är äntligen fri.