På eftermiddagen tog jag mitt pick och pack och körde ut till livgardet och Swedint. Fick någon timme till att packa upp och göra mig hemmastadd, sen hade vi gemensam cirkelfys. 

Under torsdagen och fredagen hade den delen av Swedint som min grupp tillhör, CapDev/NCGM (capability and development/Nordic Center for Gender in Military operations), ett planinternat. 

Torsdagen ägnades åt att diskutera och planera vilket gemensamt mål vi vill nå och på kvällen åt vi en trerättersmiddag och umgicks på mässen. Under fredagen fortsatte planeringen och planinternatet avslutades med en gemensam lunch. 

Hittills har det varit väldigt bra dagar med trevliga kollegor och bra stämning. Jag tror att jag kommer trivas bra på den här tjänsten och med mina nya kollegor 😊

Nu är jag dyngförkyld och har legat utslagen hela helgen, så dagens arbete var lite tungt. Hoppas på att må bättre snart!

Lite bilder:

Presenterna från mina gamla kollegor

Sjukt god kaffemousse 😍

Det har varit en bergochdalbana av känslor. När jag tryckte på publicera inlägg så kändes det som att jag hade hoppat utför ett stup och insåg det först efteråt. Så att då få det bemötandet jag har fått... Det är obeskrivligt. Många har även öppnat upp sig för mig om vad de har varit med om och hur de känner sig stärkta av att jag vågar prata om något som är så svårt att prata om. 

För mig har det verkligen varit en lärandeprocess. Jag har varit tvungen att hålla tillbaka så mycket känslor så länge, både bra och dåliga, för jag har varit rädd för att om jag släppte fram lite så skulle hela muren rämna. Jag har inte ens orkar älska och vara glad fullt ut för jag har varit så rädd för att bryta ihop.

Den känslan finns inte kvar längre. 

Det här var första steget på resten av mitt liv och jag är så glad att jag tog det. 

Avslutar med ett citat som sammanfattar mina känslor kring det här perfekt:

Så heter Elaine Eksvärds nya bok. I den berättar hon om de sexuella övergrepp hon blev utsatt för som barn. Idag i Nyhetsmorgon pratade hon om vad hon blivit utsatt för och hur hon genom att berätta om det vill hjälpa andra barn som blir eller har blivit utsatta.

Hon pratade bland annat om bra och dåliga reaktioner som hon har fått när hon berättat. De bra är att man har blivit ledsen, kramat om henne och trott på henne. De dåliga att man har sagt att det är jobbigt och att man mår dåligt av att höra det, måste du prata om det osv.

Att berätta om sexuella övergrepp är svårt. Det är som ytterligare ett övergrepp eftersom man måste gå tillbaka till det som hände. Att hon har skrivit en bok om det här är så himla stort, starkt och modigt. Hon sätter de barn som utsätts eller har utsatts för sexuella övergrepp framför sig själv.

Sen ett tag tillbaka har jag funderat på att berätta öppet om det jag har varit med om. Hittills har jag bara berättat för de som står mig nära, men jag känner att jag skulle må bättre om jag berättade öppet om det.
Varför? För att jag skulle sluta skämmas. Det är inte jag som har gjort fel eller ska skämmas. Det är han. Det är dom.
Men jag är livrädd. Jag är rädd för att jag ska bryta ihop, att allt det jag har tryckt undan ska bli för mycket. Att jag ska bli ifrågasatt. Att jag ska bli hatad. Jag vet att en av dem mycket väl skulle kunna ringa och hota mig. Han skulle aldrig erkänna att han har gjort något fel. Han kommer säga att jag är sjuk i huvudet och att jag ljuger för att hämnas. Men jag har inget att vinna på att ljuga om det här. Han kommer aldrig bli dömd om jag anmäler. Han har redan kommit undan en gång tidigare. Då fick han tjejens familj att vända sig mot henne. Han är anledningen till att jag är rädd.

Tack vare Elaine har jag idag hittat styrkan. Jag tänker inte längre låta honom ha den makten över mig. Han styrde mitt liv i nästan två år och fick mig att hata och misstro mig själv.
Jag berättar inte om det här nu för att förstöra för de som har utsatt mig för övergrepp, utan jag gör det för att hjälpa mig själv.

Tycker du att det känns jobbigt att läsa om sexuella övergrepp så varnar jag nu att du inte bör läsa vidare. 

Våldtäkt. När man säger det så tänker de flesta på en överfallsvåldtäkt. En okänd man som anfaller en okänd kvinna. Men verkligheten ser sällan ut så. De flesta våldtäkterna sker inom hemmets väggar och av någon som är känd för offret.

Första gången jag insåg att min kropp inte var min och att mitt nej inte betydde något var efter gymnasiet. Jag var i min första seriösa relation och vi var hemma hos honom, eller ja hos hans föräldrar eftersom han fortfarande bodde hemma. Han ville ha sex, det ville inte jag. Hela den här relationsgrejen var ny för mig, jag var osäker och hade dåligt självförtroende. När han inte lyssnade på mina nej utan bara fortsatte så vågade jag inte göra mer motstånd. Tänk om han skulle lämna mig? Snart lyssnar han nog, jag har ju sagt nej flera gånger. Det gjorde han inte. Det gjorde ont och jag bara låg där. Inombords skrek jag och kunde inte fatta vad som hände. Jag ville bara att det skulle ta slut.
Jag kommer fortfarande ihåg vad han sa när det väl var över.
Han sa vad konstig du var, du bara låg där. 
Ja, jag ville ju inte.
Men varför sa du inget då?
Det gjorde jag ju. Jag vet inte hur många gånger jag sa nej och försökte putta undan dig.
Han blev bara arg på mig och gick därifrån. Inget förlåt. Inget om hans skuld i det hela. Inget om att han inte lyssnat.
Den dagen gick något sönder i mig.

När den relationen tog slut lovade jag mig själv att jag aldrig skulle bli utnyttjad igen.
Jag hade så fel.

När jag träffade mannen som skulle bli partnern i min nästa relation så trodde jag att det var slut. Äntligen skulle jag vara med någon som alltid skulle respektera mig. Han var ju så snäll. De första tre månaderna var det bra. Jag var i USA och jobbade med hästar och han var så stöttande och snäll. Vi skypade varje dag och allt verkade bra.

Det var när jag kom hem som helvetet började. Sakta men säkert bröt han ner mig genom psykisk misshandel och manipulation. Allt var mitt fel. Jag var dum, jag var äcklig och jag skulle vara glad över att någon ville ha mig.
Han sa det aldrig rakt ut, det är inte så det funkar. Han gjorde det genom att till exempel skratta när jag sa att jag var smart eller när jag använde lite mer avancerade ord. Rebeckas word of the day som han kallade det. Ett ord om dagen som jag hade tagit från en ordbok för att låta smart. Han hånade mig både när vi var själva och inför andra. De trodde nog att han bara skämtade, men de skämten var min vardag. Jag fick höra dem hela tiden. Till slut hade jag ingen självrespekt eller något självförtroende kvar. Jag trodde verkligen inte att jag varken kunde få eller förtjänade något bättre.

De sexuella övergreppen började med att han gick över gränser under tiden vi hade sex. Att han inte respekterade ett nej eller att jag sa att det gjorde ont.
Tillslut spelade det ingen roll om jag sa nej innan eller visade att jag inte ville. Om jag vägrade så blev det mycket värre. Då behandlade han mig illa resten av dagen. Var sur och snäsig, ignorerade mig, blev arg på mig osv.  Ville han ha sex så hade vi det. Eller ja, han hade det.
Jag sa nej, jag sa att det gjorde ont, jag försökte trycka bort honom. Inget hjälpte. Han blev bara mer hårdhänt då. Ofta spelade jag tillslut bara med för då tog det slut snabbare.

Jag såg det länge som att vi hade sex mot min vilja. Men man kan inte ha sex mot någon annans vilja. Det är en våldtäkt.

Jag tyckte ända fram till nyligen att det var mitt fel. Att jag inte var tydlig nog eller att jag ju ville till en början eller att jag ville förra gången. Det var ju inte så att varje gång var mot min vilja.
Jag trodde att det var normalt att inte kunna gå på toa ordentligt eller utan smärta efteråt. Upp till flera dagar och veckor efter. Att det var normalt att man blödde. Att man fick sprickor. Att det gjorde ont att sitta.

Många trodde nog att jag mådde bra. Det var ju det jag visade. Mina inlägg på facebook och blogginlägg från den tiden visade inget annat. Inte ens när jag väl lyckades ta mig ur det, eller fly som jag säger, så kunde jag erkänna vad som hänt. Han var ju snäll ibland.
Trots att jag på grund av honom bröt ihop och grät varje gång jag var på en fest och drack lite alkohol, så erkände jag aldrig för mig själv hur dåligt jag mådde. Varje dag sa jag han är ju snäll ibland till mig själv. För att kunna överleva i den relationen var jag tvungen att låtsas att allt var bra.

Under hela vår relation var han dessutom otrogen. Något han aldrig erkände. Jag var bara svartsjuk och sjuk i huvudet. Detta trots att jag pratade med en tjej han träffat över Badoo och hon både berättade saker som hon inte kunnat veta annars(typ hur hans lägenhet såg ut) och skickade screenshots på deras konversationer där han skrev vad han gillade med sexet med henne osv.
Gemensamma vänner har senare berättat hur han var otrogen redan när jag var i USA. Då när jag trodde att allt var bra. Han är en mytoman och ljuger sig blå. Jag tror verkligen att han själv tror på att han aldrig var otrogen.

Jag har många gånger funderat på att anmäla, men det finns inga bevis. Ord står mot ord. Han har dessutom blivit friad en gång tidigare. Då våldtog han sin dåvarande flickvän i hennes familjehem och när hon anmälde tog familjen hans parti. Han berättade det här för mig och fick till och med mig att tro på det han sa om henne och att han var oskyldig. Så manipulativ är han.

I början undrade jag varför jag inte lämnade honom tidigare. Sanningen är den att jag inte vågade. Jag var rädd. Rädd för att bli ensam, rädd för att bli hånad, rädd för att alla vänner skulle hata och överge mig, rädd för att alla skulle tycka att jag var äcklig och att det var mitt eget fel.
Jag träffade och blev vän med Micke under slutet av vår relation. När jag träffade honom så skrattade jag och var glad på riktigt för första gången på länge. Det var då jag insåg hur dåligt jag mådde och hur bra jag skulle kunna må.

Tack vare massor av stöttning från min fantastiska vän Maria kunde jag tillslut fly från honom. Det är bland det jobbigaste men också bästa jag har gjort.
Idag är det tre år och två och en halv månad sen jag lämnade honom. Närmare bestämt 1177 dagar.
Idag är den första dagen jag erkänt för och faktiskt trott på mig själv när jag säger att det inte var mitt fel och att det inte är jag som ska skämmas.
Att bli utsatt för sexuella övergrepp är inget fult eller något man ska skämmas över.

Det är den som utsätter som ska skämmas. Det är den som gör något så vedervärdigt mot en annan människa som ska må dåligt. 

Det var inte mitt fel.
Jag förtjänade inte det.
Jag är värd så mycket mer och så mycket bättre.

Än idag kan jag höra hans skratt i bakhuvudet när jag säger att jag är smart. Varje dag som går kämpar jag med att gå vidare och det är fortfarande en bit kvar, men jag är i alla fall fri.
Fri från den makten han hade över mig som har gjort att jag har hållit tyst och skämts över det som hände.
Jag skiter i vad han tycker om det jag har skrivit. Jag skiter i vad han har sagt om mig eller kommer att säga om mig ifall han läser det här.

Det enda jag har att säga är fan ta dig för att du fick mig att hata mig själv.

Idag älskar jag mig själv. Jag har en fantastisk fästman som är bättre än jag någonsin kunnat drömma om.
Jag vet vad jag är värd och jag vet vad jag förtjänar.

Jag är äntligen fri. 

Jag har varit hemma ett par dagar från jobbet på grund av dels förkylning men mycket på grund av stressymptom. En av mina kollegor gick in i väggen för någon vecka sen och jag har känt att jag själv balanserat på en skör lina. Tillslut nådde jag en gräns och valde att dra i handbromsen innan jag trillade av. 

Micke är ett fantastiskt stöd men det räcker bara till så mycket. Jag behövde en paus. Jag har svårt att koncentrera mig, jag glömmer hela tiden bort saker(till och med vad jag pratar om mitt i meningar), jag vill gråta hela tiden och det känns så fruktansvärt tungt att gå till jobbet. Inte för att jag inte trivs utan för att det är kopplat med så mycket stress och ångest även om arbetsbelastningen har gått ner sig nu. 

Får se om jag går till jobbet imorrn, känner att jag vill komma tillbaka, men jag vill inte heller gå tillbaka för snabbt. Jag vill inte bara köra på för att jag ändå ska byta tjänst, för jag vill inte komma utbränd till min nya tjänst. 

Jag vill må bra. Det är bara jag som sätter min egen hälsa främst och är ansvarig för den. Jag är stark, ambitiös och har en hög arbetsmoral. Jag hade kunnat dra mig till jobbet, men till vilket pris? Min egen hälsa och min arbetsglädje. För mycket negativ stress har konsekvenser och jag har uthärdat dem lite för länge nu. 

Jag fick nog. Att dra i handbromsen är det bästa jag har gjort. Min återhämtning kommer gå så mycket snabbare. 

Dock har veckorna innan övningen varit kaotiska eftersom vi har organiserat om. Vi har haft massa uppgifter på för lite personal. Alla på staben har påverkats av det, men det känns som att det slog extra hårt på oss istabsgruppen. Det slutade tyvärr med att min ena kollega gick in i väggen och jag har varit en hårsmån ifrån. Efter dialog med chefen känns det dock som att vi äntligen kan få ändra om rutiner och öppettider eftersom det här inte är hållbart. Håller tummarna! 

Jag har dock fått nästintill helt säkert besked på att jag fått jobbet på Swedint! Yeey! Jag börjar onsdag v14, det enda som är kvar är lite administrativt men får nog slutgiltiga beskedet inom en vecka. Jag har väldigt blandade känslor för å ena sidan älskar jag att jobba på Livbataljon, å andra sidan kommer det bli jätteskönt att slippa pendla in till Stockholm varje dag samt få möjlighet till mer personlig utveckling. 

Jag tror verkligen att det kommer vara en väldigt bra tjänst för mig och hoppas att jag kommer trivas med mina nya kollegor. 

Wish me luck! 

Tack alla inblandade för en fantastisk helg!

Imorrnbitti ska vi till veterinären med katterna för besök hos tandläkare. Håll tummarna för att det går bra. 

Adios! 

Just nu är det precis vad det är, tungt alltså. Min farfar åkte in på sjukhus i söndags och för bara några timmar sedan fick jag veta att han har fått leukemi. Han har dessutom någon annan, underliggade blodsjukdom. Plötsligt känns min förkylning som piss i Mississippi i jämförelse.

Ringde först Simon och sedan pappa efter att jag pratat klart med farfar, Simon för att berätta hur det låg till, och pappa bara för att prata med. Han sade att den underliggade blodsjukdomen gick att behandla, men leukemin var farfar för gammal och svag för att göra något åt. Har vi tur lever han ett halvår till, kanske längre, men sannolikheten är inte alltför stor. Han är trots allt 87 och det har verkligen börjat märkas på honom.

När jag träffade honom sist, förra sommaren, så var han inte riktigt sig själv. Han var trött och inte alls så alert och full av energi som han varit förut. Så egentligen är jag väl inte förvånad över att det är som det är nu, men det känns ändå riktigt tungt. Jag hoppas bara att han orkar hålla sig kvar tills jag ska upp till Norrland med Micke i juni.
Känner hur det börjar värka bakom ögonen, så nu orkar jag inte skriva mer, behövde bara få det ur mig.

Skit också.

Det gick bra hos sjukgymnasten, fick lite mer övningar som jag ska göra hemma samt tips om hur jag bör förändra min gångstil. Hon kunde undersöka min nyckelbensled den här gången och kunde även manipulera den lite, men det ville inte släppa helt. Var dock mycket bättre. Inflammationen i trapezius har gett med sig, så nu är det bara höften(meniskerna) och nyckelbensleden som krånglar. Hade ont på massa punkter i ryggen också så det är tydligt att problemen i höger axel kommer från höften för det strålar verkligen upp längs ryggen till axeln. 

Fick en ny tid om två veckor så att jag skulle kunna få lite tid till att göra mina övningar så att jag eventuellt kan hinna känna någon skillnad. Eller ja, nu är det bara en vecka kvar tills min nästa tid.

På fredag ska jag behandlas med akupunktur för första gången av sju, det ska bli spännande att se vad som händer och om det hjälper mot min huvudvärk.

Jag har varit lite dålig på att blogga sen förra tisdagen för på kvällen kom Micke ner och var nere ända till i söndags, så förståeligt nog så lade jag lite mer tid på honom än på att blogga ;)

På onsdagen tog vi en lång promenad i Skrylle och det var så sjukt mysigt, solen sken och det var helt underbart väder. Senare på kvällen så drog jag med honom till mitt älskade Actic Olympen och vi körde Actic Training Circuit tillsammans. Det var så sjukt kul att träna ihop med honom! Tyvärr blev han illamående efter första vändan, antagligen på grund av att han var lite dålig på måndagen, så det var rätt trist. Men vi hade kul ändå och det gick jättebra. Som tur vad så gick det över efter en liten stund men det var inte alls kul att se honom må så dåligt..

Torsdagen tog vi det bara lugnt på innan han skjutsade mig till lekiset, han skulle passa på att träffa en kompis under tiden, så då tyckte han att han kunde köra ut mig och hämta mig. Trevligt trevligt :)

Under fredagen åkte vi till Lund där han fick sin ena backspegel fixad. Den var sönder redan när han köpte bilen, så det lovade det kostade honom inget att få den utbytt, det har bara tagit ett litet tag för honom att komma till skott. Åkte tillbaka till Västra Karaby sen där vi fikade med hans farfar som kom förbi.

Senare på kvällen så stack han till Malmö för att fira 10-årsjubileum för den skola där han läste en kurs som heter Service Manager för något år sedan, tyvärr var det bara för fd elever så jag fick inte följa med utan hängde i Lund istället. Hämtade honom på centralen vid två sen körde jag till Karaby där vi sov.

Drog till jobbet på lördagmorgon och var sådär lagom trött ;) Gick hur bra som helst dock på jobbet och Hubbe var superduktig när jag körde honom efteråt. Han är så rolig den, hur lugn som helst på lektionerna men så fort jag spände för honom och kom ut på vägen utanför ridhuset så började han takta och hingsta sig. SÖTIS! Jag är så sjukt stolt över den ponnyn. Hade en helmysig kväll i Karaby sen med Mickes familj. God mat, fruktsallad, kladdkaka och melodifestivalen. Det var så trevligt så!

På söndagen träffade vi Maria och Anton i Marias lägenhet i Lund där vi blev bjudna på fika och bara hade det allmänt trevligt. Blev till och med kvar lite längre än tänkt, men till slut blev Micke tvungen att köra eftersom han trots allt skulle hela vägen till Stockholm. Självfallet blev jag magsjuk sen på kvällen, så inte nog med att jag fick sova ensam efter fem nätter med Micke, utan jag var dessutom dålig. Wohoo!

Igår mådde jag dock bättre så blev en löprunda innan jobbet. Tänkte att jag skulle öka tempot lite, visade sig att jag ökade det rejält haha. Sprang samma sträcka sju minuter snabbare än förra gången plus att jag lade till 400 meter. Inte konstigt att jag blev lite tröttare den här gången ;)

Väl på jobbet så bestämde jag mig för att prova att ha Hubbe på lektionen när de skulle få ha körning. Körde honom en runda innan så att han skulle ha fått göra av med sin överskottsenergi plus att jag jobbade honom lite i ridhuset. Han var riktigt duktig, var kul att se att allt vårt jobb ute på rakt spår på vägarna gav resultat när jag skulle jobba honom lite på volter och dylikt - han var så mjuk och fin!

När eleverna sen fick köra honom så skötte han sig perfekt! Han var lugn, snäll och lättstyrd. Blev dessutom betydligt bekvämare för eleverna när de åkte eftersom vagnen är mer anpassad för hans storlek(den lutade inte nedåt så att de gled av sätet) och selen är tusen gånger bättre än den Elena hade så vagnen ligger bättre och skumpar inte på samma vis.

Sen tror jag att det var roligare för eleverna för Hubbe är vältränad och lydig i körningen vilket gör att det blir lätt för dem att styra. Majsan och Zamba är snälla men de kan vara rätt tunga i handen och inte fullt så lydiga(drar i tömmarna så att eleverna glider av sätet eftersom de inte kan hålla emot och inte kan hålla emot med benen), men Hubbe var lätt i handen så alla kunde styra i både skritt och trav utan problem. Det var riktigt kul att se! Haha, jag känner mig som en stolt mamma som just sett sitt barn vara duktig hahahaha. Men i alla fall. Det känns rätt sjukt att jag har kört in honom och att han redan är så duktig.

Jaja, nog om Hubbe. Ikväll blir det Actic Training Circuit klockan 20, ska bli så kul! Wohoo :D

Ha det bäst och ta hand om er!